tildans

Ja, hösten gick fort på ett sätt och långsamt på ett annat. Mörker, blöthet, dimma och lera i mängder. Tappskor och vattenläckor...

 

Men mestadels har den ju varit så som alla andra höstar, ser lång ut när man står i september och ska stampa av, men i december när vintern kommer börjar man undra vart tiden tog vägen?

 

 

Vi har missat ett par träningar för Maritha på grund av tappsko en vecka och att hon var sjuk en annan. Annars har vi hållit i och tränat. Fokucerat på annat än programridning, jobbat på med skänkelvikningarna så klart, men inte lika intensivt. Istället börjat mer med öppnor och slutor. Öppnorna går rätt så bra i både skritt och trav, måste jag ändå säga. Slutorna börjar vi fatta något så när, vi fick testa diagonalsluta här om veckan!? Det var väl ett embryo till något som kan kallas en diagonalsluta, men att vi ändå är där och nosar! Vi jobbar också mycket på galoppen, längre sträckor, förvänd galopp på olika linjer och absolut inte bryta av på en plats som det är avbrott i något program. Även bakdelsvändningarna jobbar vi på ibland, där är det ju mest matten som ska fatta.

 

Annars har vi i november dragit ner lite på ridhusridningen, någon vecka lite fler vilodagar och så har vi ridit ut och jobbat lite mer från marken också. Han blir då väldigt ambitiös när man väl jobbar dressyr, så det är kul, men ett avbrott behövde vi nog båda.

 

 

Sedan är planen att jobba på med vinterträningen, bli starkare och hitta en bra blandning av träning, försöka ta fram bommar och småhinder ibland. Kommer jag bara iväg till stallet de vardagsmornar som är planen blir nog det lite lättare.

 

Det Positiva: medryttare, vilken grej!

Det Negativa: avgrundsdjup lera...

 

 

November var som bekant mörk, trist och blöt. Men så, i slutet av månaden och början av december blev det minusgrader några dagar i sträck och isarna började lägga sig. Vi var inte sena med att packa ryggsäckarna och utnyttja det så gott vi kunde.

 

Vi har kommit iväg till studenternas några gånger i november och åkt på den kostfrusna banan där, men visst längtar man ut. I mitt fall med lite skräckblandad förtjusning. Nyisar är speciella och låter en hel del och risken för att plurra i kan vara stor. Men sista november var vi ute på skogspromenad och vad ser vi vid dammen inne i skogen, jodå, där ligger det is. Fortfarande något osäker på tjocklek, men dagen efter promenerade vi tillbaka i full utrustning och med skjutmåttet i högsta hugg för att se om det gick att åka på.

 

 

 Jag trodde inte jag skulle våga åka, men när Johan först gått lite, mätt på flera ställen och sedan plockat på skridskorna för att susa runt den lilla dammen så kunde jag tillslut inte hålla mig heller. Så vår första ensamma premiär på naturis blev på Strodammen i Lunsen. Den är nog max en meter djup, men det är fullt tillräckligt på skakiga ben. Isen var fantastisk! Så fina mönster, vi kunde se sjögräset genom och så sjöng den för oss när vi åkte. Den knakade även lite, men allt gick bra.

 

 

Med blodad tand och research i facebook-gruppen steg vi upp tidigt på måndagen och åkte till Dalkarlskärret, också grunt och isen lägger sig tidigt. I morgonljus susade vi runt och fick oss en energikick innan jobbet väntade inne i stan. Nu var det många som börjat komma ut så på måndagskvällen läste vi israpporter och beslutade oss för en ny tur på tisdagsmorgonen. Sedan skulle det bli milt och regn/snö, så vi kände att vi skulle passa på. Vi hamnade vid Norrsjön öster om Uppsala, en liten sjö, ca 1 km lång och inte alls bred. Fantastisk is återigen och soluppgång! Vi hade egenligen inte så mycket tid, men när tiden för att gå upp kom, så ville jag bara inte, "Vi hinner ett varv till om vi åker fort" Johan hävdar att jag aldrig åkt så fort tidigare... Men det var så värt! Hoppas på några fler nyisar framöver, de stora sjöarna hann ju aldrig lägga sig denna omgång, så kanske om det inte kommer allt för mycket snö samtidigt som det blir kallt igen...

 

 

Det här älskar jag med att bo där vi bor. 

 

Det Positiva: Is

Det Negativa: Plusgrader

 

 

Over and Out

Jo, men jag ligger ju typ en månad efter med det här bloggskrivandet, tänkte i allafall posta ett inlägg från höstens sista tävling.

 

Så vi avslutade säsongens tävlingstermin med att åka till Halstahammar och debutera LA:3 första helgen i november. Jag är nöjd med höstens tävlingar över lag och hoppas att vi ska kunna fortsätta i vår där vi slutar nu, eller kanske till och med börja lite starkare.

 

Vi hade haft en bra vecka av förberedelse, en härlig träning på onsdagen där vi åkte till ett annat ridhus än vårt vanliga, ett med rätt tävlingsmått och med bokstäverna på rätt ställe. Fick testa ett par andra sporrar och se om det gjorde någon skillnad, vilket de gjorde och nu finns den sorten inhandlade att variera med. Red igenom hela programmet och det kändes över förväntan bra får jag säga. Bättre med plats än vad jag trodde det skulle vara och jag orkade ganska bra hela programmet, ska ju dock sägas att Maxim var på superhumör, bjöd framåt och krävde inte riktigt lika mycket ridning som på tävlingsbanan sedan, men någonstans måste man ju börja. Jobbade igenom programmet och sedan gjorde vi om några få moment, men allt som allt kändes självförtorendet på topp efteråt.

 

Torsdagen promenerade vi i skogen och på fredagen hade matten halvdag, men tog helledigt. Hade utsläpp och red direkt på morgonen, skrittade ute först i ca 40 minuter och så in en kvart i ridhuset, kände igenom i trav och galopp och bara försökte vara vänner och känna oss mjuka och smidiga. Han var så himla fin och glad, turboskritt ute, men ändå kontaktbar och bjöd på bra inne också. Hann också med att kolla luft i däcken på släpet (bytte till vinterdäck helgen innan), fixa alla stallsysslor, lunchdejta hemma med hussen, bära in en pall spån, tävlingsförbereda och ha insläpp innan dagen var över.

 

Tävlingsdagen startade i lagom tid, men jag kände mig på något vis ändå lite stressad. Vet inte varför, kanske slog lite scenskräck till, här skulle vi ut på en stor bana, stor tävlingsplats och massa fina hästar. Nervös för att rida fel, vem vet, inte riktigt så fokuserad som jag bör vara för att prestera på topp. Vi kom i allafall fram i tid, Maxim lite stressad direkt, men lugnade ner sig okej i transporten. Lyckades lokalisera mig lite, vart framridning var och tävlingsbana. Speciell anläggning där man gick i en gång inomhus mellan ridhusen. Men fint var det! Och isolerade ridhus vilket medförljande husse uppskattade. Sedan var parkeringen kanske inte den mest harmoniska platsen att vistas på, lite väl mycket känslor och missnöje kan tyckas, men kände inte att det påverkade mig så mycket. Mest tankar efteråt att jag är lyckligt lottad med mina två fina killar och numera själv är lite jämnare i humöret, men jag tror och hoppas att jag aldrig tagit ut en dålig ritt på dem, mest på mig själv. Sedan var det många där med vad jag förmodar var unghästar då de leddes med longerlinor och kedjegrimskaft och då ligger det ju också mycket känslor i luften. Vi är ju ett ganska ihoparbetat team numera oavsett om vi är två eller tre som åker iväg.

 

 

 

Tog ut Maxim, tyvärr var hela parkering grusad och runt omkring var det industriområde så fanns ingen gräsplätt där vi kunde kissa honom. Behöver ha en beredskap för det. Han gick i allafall omkring med sin husse och spanade, passade på att skrämma haghästarna med sin punkfrisyr. Möjligen var han lite mer uppe i varv än vad han brukar, misstänksam mot bilar och så och springande hästar.

 

Inne på framridningen kändes han ganska avslappnad, trots att det var lite trångt, alla kunde regler och skötte sig så inte jobbigt på det viset, men ändå blir det svårt för mig att helt följa en plan. Visst kan man alltid få fram honom mer, men han kändes ändå ganska mjuk. Vi valde sedan att gå in i mini-collectingringen där man bara kunde skritta i princip, men jag ville att han skulle vänja sig vid det nya ridhuset. Tror det var bra, han blev ändå lite tittig för domarbordet och läktaren när vi fick komma in på banan.

 

Började med att misslyckas med inridningen och halten, annars vår paradgren, nu fick vi en tråkig 4:a, där kunde jag ridit snäppet bättre. Sedan gick det trögt, trögt, trögt, han försökte stanna och stirra på domaren osv... Men vi kämpade vidare genom hela programmet. Hussen tyckte det såg bättre ut än vad det brukar avseende min ridning i allafall, det såg inte ut som om jag "bar" runt honom hela vägen. Även om det lite kändes så för mig. Mellangångarterna gick lite åt fanders som vanligt och sedan drog det ner att jag fick smacka i tid och otid för att det inte skulle bli onödiga halter lite varstans. Det var mycket vi fått bättre på med mer energi och bjudning för vi gjorde allt där det skulle göras förutom en tidig vänsterfattning och ett tidigt avbrott. 56.571% fick vi, avslutade med en 7:a på halten och hade även några 6,5:or i högergaloppen, annars 6:or och tråkiga 5-5,5:or.

Glad över en 6:a på ryggningen också, det är väl det jag får ta med mig. Hade jag varit lite mer fokuserad kanske vi kunnat skrapa lite fler poäng, men nu gäller det att komma igen i vår och hoppas på högre poäng då. Känns ändå bra att jag satsade och testade LA:3 redan nu, det känns inte alls omöjligt att få till bättre ritter snart när vi ridit programmet några fler gånger.

 

En annan reflektion jag gjort senaste tiden är när människor i stallet/stallomgivningen frågar/förundras över att jag åker själv med Maxim på träning/tävling och att han är så lättlastad. Hur har jag gjort för att han ska bli så? Har väl haft svårt att svara på de frågorna just i stunden, men jag har funderat över svaren. Som nog kommer i flera delar, dels handlar det om övning, jag har haft Maxim sedan 2011 och vi har de senaste tre åren åkt i princip varje vecka för att träna, innan dess åkte vi från att han var 4 år ganska regelbundet ut på aktiviteter i Östergötlands Fjordhästförening. I början var det skakigt och husse följde allt som oftast med, men husse, som i och för sig gillar Maxim, är ju egentligen inte så intresserad av att promt följa med varje gång, han är gärna med då och då, men jag behöver klara mig själv också. Och ska man klara sig själv så behöver man öva.

 

Sedan blev jag invigd i fjordhästvärlden av en av sveriges största fjordhästföreningar, där finns en enorm kunskap och några riktiga "hästkarlar" (det finns kvinnliga sådana också) andan där är att hästarna ska vara väluppfostrade, man har jobbat mycket med att tvätta bort den stämpel som tyvärr många har av ouppfostrade fjordhästar och eftersom många där rör sig i tävlingsvärlden ute bland andra raser i olika grenar blir man en annonspelare för rasen. Att visa rasen från sin bästa sida är viktigt. Jag hyser också en stor respekt för många av dessa hästmänniskor och deras förmåga att komminucera med sina hästar. Jag vill inte vara sämre själv. Det är alltid en hjälpsam anda på arrangemangen och står någon där med en svårlastad häst så får man hjälp utan konstigheter. Men jag har liksom blivit sporrad av att se dem hantera "svåra" hästar, deras lugn och deras sätt att få hästens förtroende. Något jag absolut velat uppnå med min egen häst.

 

Ett väldigt starkt minne är när jag var funktionär vid en körtävling, en hingst får en körkon under vagnen som släpas med och den får total panik, kusken och medhjälparen är hjälplösa i princip. Tillslut får de stopp, men hästen bara darrar och när de försöker ta sig ur vagnen blir han ännu mer spänd. Fram kommer en av de där gubbarna, tar tag i betslet och bara står med hästen och det ser ut som om hästen bara "äntligen, någon jag kan ty mig till". Steg för steg tar de sig ut från banan. De är sällan hårda, men väldigt, väldigt envisa och lugna (vilket jag själv behöver jobba på fortfarande), vilket också inspirerat mig till att försöka och försöka igen, bruksridningen är ett exempel på det där jag egenligen har alldeles för många hjärnspöken för att hålla på. Men vägrat ge mig, utsatt oss för saker som fått oss att växa ihop, numera vet vi vart vi har varandra 9 gånger av 10. Jag skulle vilja säga att ingen häst är 100% säker i alla lägen, men man kan göra sitt bästa och ha verktyg för att hantera det som dyker upp.

 

Jag ska försöka få till några inlägg om träningarna vi haft i höst och de framsteg, men också bakslag som hösten inneburit.

 

Det Positiva: Steg uppåt

Det Negativa: Tävling i november, dålig idé, påminn mig nästa år.

 

 

Over and Out