tildans

Jag fick besök av en liten Vitnos idag, en liten skrämd ulltuss som tittade sig omkring på detta nya konstiga ställe. Tänk, första gången innomhus. Det blev ett kort besök bara för att flytta över från fälla till transportbur, men en sån lite sötnos som försiktigt vandrade över till rätt sida och sedan satt och kollade sig omkring, blinkade lite och verkade i allafall inte skräckslagen. Hoppas att mamma och syskon också kommer efter snart.

Det jag tänkte komma till var vilka minnen denna lilla katt väckte. På hur mina egna bebisar hemhemma växte den där sommaren för, ja vad blir det nu, 5 år sedan minsann, tiden rinner iväg.


Jag minns den dagen ett hjärtskärande pip som hördes från vinden på uthuset. Hur vi undrade, min syster och jag och hur vi tillsammans med pappa letade upp vad de kunde vara. Pappa klättrar först och vi efter, han lyfter undan skräp och så håller han upp en lite svart kattunge som skriker efter mamma. Pyttesmå var de, två veckor tror vi då de precis verkade ha öppnat ögonen. Hjälplösa och hungriga. Men vad kan man göra, vi klättrade ner igen och försökte lista ut vem mammakatt var. Misstänker en förvildad grå katt som strukit omkring gården ett tag. Ingen mammakatt dyker upp och de små liven fortsätter att skrika. Jag minns inte hur länge vi väntade, om vi väntade till kvällen eller över natten. Tillslut så bestämde vi oss för att det fick vara nog. Tror inte att pappa var så svårövertalad, när det väl kom till kritan, någon gång har han mumlat att om vi inte varit med så hade de små missarna inte fått fortsätta sina liv, men så blev det inte, tack och lov för det säger nog hela familjen, främst pappa. En liten svart och en liten grå blev nerlyfta under svaga protester allt skrikande efter mat tog nog på krafterna.

Små tvåveckors kissar, hur tar man hand om dem? Vi fick inte ha dem inne i huset då pälsdjursallergi förekommer, så vi gjorde i ordning en låda i ett av rummen i uthuset, sågspån, en handduk över och en gosedjurshund så de kunde ha en extramamma. Sedan hade de ju oss också. De fick lite utspädd grädde den första dagen, men sedan bar det av till djuraffären och kattungeersättning inhandlades tillsammans med en spruta att mata dem med. Var fjärde timme skulle de ha mat i början, det blev långa nätter och tidiga mornar, tur att vi är tre systrar som kunde dela. Det var kämpigt bitvis ibland visste man inte om de skulle överleva, om de fick tillräckligt med mat, om de växte som de skulle. De döptes till Gustav och Wille och jag har aldrig älskat något djur så som jag älskar dem.

Efter några veckor började de kravla ut ur lådan så fort det vankades mat, de kunde inte gå ännu utan hasade sig fram sådär som kattungar gör, Mat! Mat! skrek de och gluffsade i sig och så växte de som ogräs. Ena dagen var de små och ulliga, nästa sprang de omkring långbenta och gängliga. De fick börja var ute på gräsmatten korta stunder på dagen, under uppsyn så inget hände.



Första gången, oj så läskigt det var, tur att det fanns en rabatt precis utanför dörren som man kunde smyga i, brottas i, sova i. Pappas blommor tog stryk, men katterna var i himmelriket. Tillslut blev de så modiga att de vågade sig ut på öppen mark. Busade med varandra, klättrade i träd och kom inte ner. Skrek och blev nedlyfta.

Man kan tänka sig att det är svårt för katter som växt upp som de gjorde att bli riktiga katter. Nog är de lite konstiga, men jag tror att instinkt spelar större roll för katter än andra djur. De är ganska tysta av sig, ingen har ju lärt dem att prata, men de kan om de känner för det och kurra och trampa och dreggla och jaga. Första gången de kom hem med möss, då var man lite stolt. Det de inte är så bra på är att klättra i träd, men det kan man ju faktiskt vara utan. De är heller inte överförtjusta i människor och klängiga, även om de gärna kelar lite sådär lagom.


Ett år fick jag bo med dem innan jag flyttade hit och varje gång jag kommer hem längtar jag efter att få se dem. Mina små bebisar Gustav och Wille. De är stora och vuxna katter numera, men inne i mig så är de fortfarande mina bebisar. Eller Gustav är min, Wille är mest pappas. Så har det alltid varit.


Det lustiga är att ju fler barn som flyttar ut, desto mer flyttar katterna in. Jag undrar vad som händer när min sista syster flyttar. Katterna tar över huset? De är inte alltid bästa vänner, ibland nästan ovänner, men de lever med varandra och jag tror att det var meningen att allt det här skulle hända. Mammakatt kanske visste vad hon gjorde den där dagen hon inte kom tillbaka, att hennes ungar skulle få ett bra liv. Det sägs att katter ha nio liv och jag tror på det, de överlevde att bli lämnade, de klarade av att leva med oss. Gustav har blivit påkörd, Wille lever stora delar av sommaren ute i skogen med vilda djur och de mår så bra som katter bara kan må som kommer och går som de vill.


En solskenshistoria i en annars dyster kattvärld. Det är ett himla liv i området ikväll, gymnasiebarn som skriker och har sig. Vore jag katt skulle jag gömma mig i ett mörkt hörn och sova tills det lugnar ner sig. Någon skymt av dem har jag åtminstone inte sett. Det är en ny dag imorgon, för oss alla.

Det Positiva: En inne
Det Negativa: Tre ute

In my heart forever


Over and Out