tildans

Ett tag nu har suget funnits där efter att åka norrut igen och besöka Kittelfjäll. Det har funnits där bak i huvudet och grott inför flera sommarsemestrar. Så även denna sommar, men med både Österrikeresa och SM-resa kändes det som om jag redan lagt ganska många mil denna semester på just resande. Men i slutändan vad gör ytterligare 140 mil?

 

 

Johan behövde lite Johan-tid så han åkte upp i förväg och gick omkring och besteg fjälltoppar samt blev jagad av galen ren. Jag tog bilen upp en måndag, körde vägar jag insåg att det var länge sedan jag åkt på och vägar jag insåg att jag aldrig kört på själv, alltid som passagerare. Jag insåg också att jag hade väldigt liten koll på vilka bra rastplatser som finns, vi kan ju kalla det att jag inte riktigt hade samma ork som pappa att köra länge och behövde stanna lite oftare. Men så kommer man över krönet och ser den bekanta siluetten, av Kittelfjäll och Borkafjäll och Marsfjällen i fjärran. Och där nere bland björkarna står en liten röd stuga och väntar på mig. En liten röd stuga som stått där i bra många år nu. En liten röd stuga som min farfar byggde på sin familjs mark. En stuga vars besök till jag fortfarande kan räkna på en hand, men som sitter så långt in i mitt hjärta. Och jag

har insett att jag behöver åka dit oftare.

 

Från en annan sida 

 

 

Jag har alltid gillat att lyssna på berättelser från förr, kanske blev Kittelfjäll och berättelserna därifrån så speciella eftersom farfar inte kunde berätta så många själv. Farfar var min bästa vän fram till att jag var 6 år. Kanske har jag lättare att se honom där i fjällvärlden, framman minnena av honom. I stunder håller jag på med lite släktforskning på den allra lägsta nivån och är otroligt tacksam över de släktingar som grävt fram så otroligt mycket material för mig att ta del av. I Kittelfjäll och därikring kan man räkna många släktled tillbaka, till och med till samerna vilket är ett arv jag alltid varit stolt över av någon outgrundlig anledning. En histoira om nybyggare och karga fjäll, om många barn och överlevnad. Min farfarsmor fick 9 barn som överlevde till vuxen ålder. Hon och hennes man ligger begravda på kyrkogården i Dikanäs tillsammans med tre av farfars bröder. Denna resa besökte jag gravarna för första gången. Det är en känsla att se sitt efternamn på en gravsten där dödårtalet är så många år innan du föddes. Det är en känsla att gå in på hembygdsmuseét och hitta ett gammalt klassfoto av sin farfar när han är mindre än vad du någonsin sett på bild tidigare. Att veta att han hade en historia här innan allt det du vet om honom skedde. Att veta att den här platsen är en del av vad jag kommer ifrån. Inte på samma vis jag känner för hemhemma, för även om min familj även där kan räkna generationer bakåt kommer man inte riktigt lika långt som man gör i området kring Kittelfjäll (vad jag kunnat se hittills).

 

 

 På avstånd

Jag hade en ensam kväll, natt och dag innan Johan kom gåendes. Vi åkte som sagt till hembygdsgården och museet, fikade med våfflor och kikade på hantverk. Åt på sommaröppen restaurang och badade i iskalla bäcken. Läste böcker och umgicks. Jag slog lite gräs med lie och var inte så värdelös på det som jag hade trott, inte för vi vågade köra ner bilen för det, men det såg i alla fall bättre ut. 

 

 

En resa med reflektioner och med många tankar. Ensam och med Johan. Vi åkte hemåt på torsdagen igen, nästa gång blir det kanske en lite längre tripp och kanske kan jag gå ut mer i naturen än vad jag gjorde denna gång. Men det gav mig ändå en påfyllnad av energilagren.

 

 Rötter

På vägen hem stannade vi först i Dikanäs och letade oss fram till graven "J.HJ. Näslund familjegrav" och ställde dit en bukett blommor, samt hittade även farfars bröder i närheten Rangvald, Thorsten och Esbjörn. Det var en viktig stund för mig kände jag.

 

 Hällristningar vid Nämforsen

Vidare åkte vi, stannade och kikade på fin utsikt, körde som galningar på grusvägar (där vi blev omkörda...), stannade vid Nämforsen och hällristningarna samt lite lunch. Och stopp i Hudiksvall för middag hos vänner vilket var en trevlig avslutning på den lilla semestertrippen.

 

Det Positiva: Att andas fjälluft

Det Negativa: Hur myggor tar sig in överallt.

 

 

Over and Out