tildans

Första start kl 8 en söndagsmorgon kanske inte riktigt är något man strävar efter. Och stressen det kan medföra är lite jobbig att hantera. Men har man med sig den bästa sambon som medhjälpare så kan i allafall det gå ganska bra. Jag hade i allafall förberett och packat allt så det bara var att bära ut. Medan Johan kopplade på släpet gav jag alla hästar frukost, så Maxim hann äta lite innan vi åkte vid 6.40, lite senare än vad jag tänkt, men med de nya reglerna med att man visar passet på amodan behövde vi i allafall inte springa fram och tillbaka med det innan urlastning. Så vi kunde faktiskt lasta ur när jag hade tänkt, på med sadel och så fick Maxim promenera runt med husse en stund medan jag gjorde mig själv i ordning. Johan hade fått köra dit så håret hade jag lyckats fixa i bilen mellan navigerandet, så mest att klä på sig och vi skrittade bort mot framridningen och jag kunde sätta mig i sadeln som planerat 7.40. Då tog jag tyglarna ganska snabbt eftersom han skrittats fram ganska ordentligt och vi jobbade lite i skritten med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar/skänkelvikningar. Sedan trava fram, hitta ett bra tempo, varva med lite volter, skrittpaus, samma i galoppen i båda varven. Han kändes fin och pigg, sprang på bra och brydde sig inte så mycket om omgivningen, sneglade lite ut genom dörren, men fokuserade mest på mig. Jag var också fokuserad och kom till bra ridning tycker jag, men som vi så bittert fått erfara så vinner man inga framridningar. 

 

När vi kallades in på banan så känns det fortfarande bra, han blir lite tveksam att gå ut och jag ska hitta rätt väg att gå. Men vi kommer in i allafall och tar lite fart och travar runt under lättridning. Domarsekritariatet var i en barack vilket var okej att gå förbi, men sedan hade de en reklamskyltsvägg längs ena långsidan, vilket nog inte hade rört oss i ryggen om det suttit på en ridhusvägg, men nu var det utebana och en sådan har vi nog aldrig råkat ut för tidigare. Maxim blir spänd, stirrar och jag kan inte hantera det hela så bra som jag skulle vilja och sedan hamnar vi i våra olika bubblor. Så det blev vingligt, segt, bakom lod och skänklar som bankade. Inte en kul känsla efteråt och även om vi gjorde alla moment, så fanns det nästan inga ljusglimptar i känslan. Visst, han gick förbi långsidan med skyltarna, men hela tiden var det som att rida i sirap. Jag hatar att rida på det viset när det blir forcerat och spänt och vi inte får visa upp oss från vår bästa sida. När jag har sådan fin känsla när vi tränar eller som nu på framridningen. 51% slutade vi på, så tillbaks på ruta 1 kändes det lite som. 

 

Jag har tagit mig en funderare på hur vi ska tackla det här, men har ingen klar lösning ännu. Vi har ju kommit en bit framåt och jag tror att vi hittat en förberedande upplägg som funkar, både dagarna innan och på själva tälingsdagen. Upplägget inför denna tävling var kanske inte så optimalt som jag önskat, men ändå kändes han fin när jag började värma. Min tanke är i allafall att vi två dagar innan kör ett dressyrpass och dagen innan dressyrupplägg i skogen, han blir glad av det och väldigt ofta hittar jag känslan snabbare där. På tävlingsplatsen 10 minuters framskrittning för hand och 20 i sadeln, starta som vi startar varje pass numera med våra skänkelvikningar/framdelsvändningar, trava igång, mjuka upp lite, galoppera igång, mjuka upp lite och avsluta med lite övergångar trav-skritt-trav-halt-trav. Och vi måste komma ut på fler pay and ride, vi behöver åka till olika ställen och träna på att slappna av. Med vi menar jag mest jag, för han är så känslig för hur jag känner inför saker och ting.

 

Och oavsett i vilket sammanhang känner jag alltid press på att visa upp oss från vår bästa sida. Man kan försöka intala sig att det bara är träning att man ska ta lite lättare på saker och ting, men det är lättare sagt än gjort. Även om jag åker till ett nytt ridhus för att träna, för t.ex Maritha eller för en ny tränare, så vill jag visa upp oss bra i det nya ridhuset med främmande ögon på oss. Även i ridhuset hemma kan jag känna så när vi rider med sällskap eller när det sitter personer på läktaren. Jag vet ju att kunniga människor ofta kan se förbi bristerna hos ekipaget och se möjligheterna, t.ex. när vi tränade för Mads och han ser potentialen även fast det kanske inte var det bästa ridpasset någonsin, men jag vet också att merparten bara ser vad som är bra i stunden. Jag är oftast ganska självcenterad när jag själv rider och har sällan eller aldrig så bra koll på hur det går för dem runt omkring, jag inbillar mig det i allafall, men på något sätt tror jag inte på att alla andra också är det (även om det kanske är så). När man sedan har en häst som drar blickarna till sig för att den är liten, gul och med punkfrisyr så vill man visa upp den på ett bra sätt, man vill krossa alla de där fördomarna som man vet att vissa (ganska många) människor har. Och jag vet eftersom folk kommit fram och sagt det till mig att vi har visat dem en annan bild. Och även om det värmer så var det kanske så att det de berömmer kanske bara är hälften så bra som vi kan eller har visat på träning och den frustrationen blir rätt så stor. Jag tar nog mer åt mig av bröm när det kommer från människor som följt oss under många år än av någon som bara ser en ögonblicksbild. 

 

Ibland kanske det är lättare att ha en oansenlig brun häst och smälta in mer. För fjordhästar är födda till att stå ut ur mängden.  

 

Det blir ju ett långt inlägg det här om lite djupare tankar, men ibland klarnar saker och ting när man får skriva ner dem. Även om man ibland kanske ska sluta tänka och bara göra. Maxim knallade i allafall nöjd ut i hagen igen efter lite extra mat inne i boxen. Och vi var hemma i lägenheten vid halv elva på förmiddagen, en kompakt tävlingsdag till ända. 

 

Det Positiva: Mina killar gör mig glada varje dag

Det Negativa: Min kropp gör mig arg mer och mer ofta. 

 

 

Over and Out