Den mörka veckan

Denna vecka kommar att gå till historien som sommarens jobbigaste och svårast. På jobbet har det bara krånglat, det är som om alla maskiner vet att jag snart ska sluta och efter åtta veckor av perfektion flippar de ur totalt samtidigt som provantalet som ska analyseras plötsligt, efter en månadslång torka, skjuter i höjden. Som grädde på moset upptäckte jag igår att bilen var borta, stulen visade det sig. Polisen hittade den dock idag i andra änden av stan och den är nu bärgad till en verkstad. Trodde inte att det skulle gå så snabbt riktigt. Nu behöver jag dock inte tänka på den utan försöka lösa alla problemen på jobbet istället, eller rättare sagt, vända mig till min riddare i skinande rustning och hans väpnare som kan ordna upp det åt mig eftersom jag ofta inte fattar vad som händer. Känns ändå bra att fått den här erfarnheten, känner att det kommer att hjälpa mig i framtiden. Har också fått vänner som jag kommer sakna otroligt mycket i höst och hoppas på att få komma tillbaka dit igen.

Börjar så smått att planera hösten och försöker förtvivlat hålla klaendern så fri som möjligt vilket i nuläget verkar var dömt att misslyckas. Det finns så mycket där ute som jag vill uppleva, alldeles för mycket. Det kommer dykningar och resor och vandringar, kllättringar och sammankomster runt stora lägereldar. Ser fram i mot det samtidigt som jag försöker att inte slita ut mig själv helt och hållet. När jag rusar som fortast framåt glömmer jag att se mig själv och då dröjr det inte länge förrän jag återigen är förlorad i den djupaste förtvivlan, eftersom jag inte längre känner igen den jag är utåt och den jag ser inåt.
Har insett att jag måste börja vända blicken mera inåt än vad jag gjort hittills, annars kommer jag aldrig att komma vidare. För vidare vill jag nu, istället för att stå och tveka i det ständiga vägskälet vill jag ta ett steg framåt, jag försöker att inte fundera så mycket på åt vilket håll jag ska gå, bara det blir ett steg åt något håll. Jag ska också försöka slappna av mer och inte tänka och överanalysera allting som kommer i min väg. Jag tror att det är vägen till lyckan, att röra sig framåt, göra omedvetna val och låta ödet bestämma, men man måste röra på sig. För jag börjar så smått inse att ödet inte kommer gående, det finns någonstans där ute och om man går tillräckligt länge dyker det slutligen upp vid sidan av vägen. Så det är en utmaningarnas höst som ännu en gång står i min väg och kanske kommer denna höst att bli ännu en tid som jag senare kommer att se tillbaka till och minnas alla förändringar som skedde.

Veckans Positiva: Ett äventyr i fjärran närmar sig med lägereld och allt vad det innebär.
Veckans Negativa: Bilstölder och maskiner som gör livet surt.

Bortom stjärnorna finns svaren vi söker här nere på jorden.

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0