Högvarvshjärna
Så är helgen återigen här, men någon slapphelg får det inte bli, har så otroligt mycket som måste göras om jag ska få åka på äventyret om en vecka. Det är annars en av min specialiteter, skjuta upp saker så länge som möjligt tills jag nästan stressar i hjäl mig innan allt blir klart. Alla de där roliga sakerna som man vill göra finns det där i mot gott om tid för.
Klättringen förra helgen blev helt okej, fick träffa vänner och klättra på knepiga berg och är så stolt över att jag kom upp. Att se solnedgången från en platå inne i skogen och blicka ut över sjön är bland det vackraste jag sett. Samtidig blir jag så kluven när jag träffar dessa vänner. Speciellt en av dem, jag vet inte riktigt vad jag känner och om jag bara försöker intala mig själv att jag känner mer än vad jag gör. Hur ska man egentligen kunna veta det, jag menar det är inte riktigt läge att testa sig fram med honom, vill inte på något vis att han ska försvinna. Just nu lutar det i allafall mot att det får vara som det är, jag har lite tappat lusten att leta och känna nu. Vill bara får ordning på allt annat som strulat ihop sig totalt och singellivet är ju inte å farligt när allt kommer omkring. Visst skulle det vara mysigt med någon att hålla i handen i höst, men som jag nu lovat mig själv så ska jag inte stressa. Det får komma som det kommer och min analys- och registreringshjärna får lov att sluta lägga sig i helt enkelt. Vilket inte är det lättaste, men jag får väl anstränga mig desto mer i så fall.
Jobbar som bäst på att få igång träningen igen och det funkar trots en träningsverk som flyttar sig till alla möjliga delar av kroppen. Det är bara att bita ihop och hugga i, för nu ska här bli ordning och reda, jag ska vara i så sjukt bra form när jag är klar. Det är så enkelt att sätta upp målen, men ibland tryter genomförandet. Det är trots allt lättare att börja om på hösten, ny termin och nya bekantskaper är som en ljusglimt i höstmörkret som faller fortare än det borde.
Äventyr på ingång, bara en vecka kvar. Längtar så otroligt mycket, men ska inte skruva upp mina hemliga förväntningar för mycket, man vet ju inte hur mycket som förändrats över sommaren och som jag lovat mig själv ska jag inte stressa och tro att jag känner något som inte finns där. Jag ska helt enkelt slappna av, klätta på och krypa i berg och ha det allmänt trevligt. När helgen är över ska jag på allvar ta i tu med mitt eget hemliga projekt som arbetats fram i min hjärna under sommaren. Den här hösten, ska om det är möjligt, bli den bästa i mitt liv.
Det Positiva: Förväntan inför äventyret.
Det Negativa: Hjärnan går inte att stänga av, den arbetar på högvarv hela tiden.
Himmlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för.
Over and Out
Klättringen förra helgen blev helt okej, fick träffa vänner och klättra på knepiga berg och är så stolt över att jag kom upp. Att se solnedgången från en platå inne i skogen och blicka ut över sjön är bland det vackraste jag sett. Samtidig blir jag så kluven när jag träffar dessa vänner. Speciellt en av dem, jag vet inte riktigt vad jag känner och om jag bara försöker intala mig själv att jag känner mer än vad jag gör. Hur ska man egentligen kunna veta det, jag menar det är inte riktigt läge att testa sig fram med honom, vill inte på något vis att han ska försvinna. Just nu lutar det i allafall mot att det får vara som det är, jag har lite tappat lusten att leta och känna nu. Vill bara får ordning på allt annat som strulat ihop sig totalt och singellivet är ju inte å farligt när allt kommer omkring. Visst skulle det vara mysigt med någon att hålla i handen i höst, men som jag nu lovat mig själv så ska jag inte stressa. Det får komma som det kommer och min analys- och registreringshjärna får lov att sluta lägga sig i helt enkelt. Vilket inte är det lättaste, men jag får väl anstränga mig desto mer i så fall.
Jobbar som bäst på att få igång träningen igen och det funkar trots en träningsverk som flyttar sig till alla möjliga delar av kroppen. Det är bara att bita ihop och hugga i, för nu ska här bli ordning och reda, jag ska vara i så sjukt bra form när jag är klar. Det är så enkelt att sätta upp målen, men ibland tryter genomförandet. Det är trots allt lättare att börja om på hösten, ny termin och nya bekantskaper är som en ljusglimt i höstmörkret som faller fortare än det borde.
Äventyr på ingång, bara en vecka kvar. Längtar så otroligt mycket, men ska inte skruva upp mina hemliga förväntningar för mycket, man vet ju inte hur mycket som förändrats över sommaren och som jag lovat mig själv ska jag inte stressa och tro att jag känner något som inte finns där. Jag ska helt enkelt slappna av, klätta på och krypa i berg och ha det allmänt trevligt. När helgen är över ska jag på allvar ta i tu med mitt eget hemliga projekt som arbetats fram i min hjärna under sommaren. Den här hösten, ska om det är möjligt, bli den bästa i mitt liv.
Det Positiva: Förväntan inför äventyret.
Det Negativa: Hjärnan går inte att stänga av, den arbetar på högvarv hela tiden.
Himmlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för.
Over and Out
Kommentarer
Trackback
