tildans

Som utlovat kommer här en fortsättning på Mitt Hästliv.

Hemma i min by finns det en kvinna som hade två islandshästar. Den ena brukade hon promenera med och den andra reds av en tjej i byn, en av grannarna jag brukade lifta till TiRK med. När jag var liten och vi var ute när någon av hästarna passerade brukade jag titta under lugg och ibland vara modig nog att fråga om jag fick klappa.


Så började jag rida och lära mig saker om hästar. En dag den våren, om jag minns rätt så var jag arg på mamma av någon anledning, gick jag upp till huset där kvinnan med det två islandshästarna bodde. Jag knackade på och frågade om jag fick borsta och det fick jag! Det var raggiga av vintepäls och den som var skäck och hette Glampi tyckte att det var ganska ointressant att bli borstad och sprang sin väg med jämna mellanrum. Den andra som var mörkbrun och hette Skreppur var betydligt mer benägen att låta sig borstas. Så fortsatte det hela våren, på helgen promenerade jag dit och borstade de båda hästarna och var nöjd med tillvaron.


Under sommarlovet så kunde jag vara där oftare och efter att jag varit på ridläger på TiRK och berättade om allt vad jag lärt mig för hästarnas ägare, frågade hon mig om jag ville prova att rida på Glampi. Det tackar man såklart inte nej till. Den första tiden gick hon bredvid och hade grimskaft på honom eftersom han var lite speciell med nya ryttare på ryggen, men snart så släpptes vi fria. En 13-årig tjej som ridit en termin på ridskola och en 19-årig islandshäst som var pigg, glad och stark. Det var inte ofta jag fick som jag ville i början, ibland vek han av rätt in i skogen, bara för att och ibland sprang han så fort han kunde utan att jag kunde göra något annat än att hålla mig fast och hoppas på det bästa. Det är lite av ett under att jag aldrig ramlade av, under alla dessa år har jag bara ramlat av honom en enda gång, han tog verkligen hand om mig. Det var inte många gånger under det första året som han travade rent och taktmässigt heller. Eller töltade för den delen. Eftersom Glampi är en femgångare och hade en stor potion av den femte gångarten pass i sig, valde han helst av allt att grisepassa i allt han gjorde. Grisepass är ungefär tölt med myckt passinslag, inte en gångart de ska gå i. Men vi hade kul, oj så kul vi hade!


Så kom våren och det bestämdes att jag och Glampi skulle åka på ridlager till den islandshästgård som Glampi hade köpts ifrån. Bärby heter den och Glampi skulle vara som min egen i en hel vecka. Så jag såg fram imot det hela våren och så blev Glampi halt. Han fick vila, sattes försiktigt igång igen och blev halt ännu en gång. Tack och lov blev han frisk till lägrets början och vi åkte iväg.

Vilken vecka det blev. Strålande sol och mycket ridning. Jag fick lära mig hur jag skulle rida och vad jag skulle träna på för att Glampi skulle börja gå i rena gångarter. Mitt i veckan, när vi var ute på långritt blev Glampi halt igen och vi fick åka transport tillbaka till gården. Resten av veckan fick jag låna en häst där och Glampi fick vila. Det jag minns mest av den veckan är hur han verkligen blev min. Han väntade på mig när jag skulle ge mat, gnäggade när jag kom till hagen och visade att det var mig han hörde till. Jag var hans och han var min.


Efter att vi kommit hem fortsatte Glampi att bli halt av och till, oavsett hur försiktigt man försökte sätta igång honom. Tillslut fick han åka til vetrinären som konstaterade att en av senorna i vänster framben nästan var av. Vad rädd jag blev att han aldrig skulle bli bra, han fick en lång vila med promenader innan jag ens började tänka på att rida igen.

Att inte rida gjorde mig inte så jättemycket, även om jag saknade skogsritterna. Men det fanns ju en till häst i hagen. Lilla Skreppur som inte haft det lätt i sitt liv, men som nu börjat lita på människor igen. En dag frågade deras ägare, jag tror att det mest var på skoj, om jag ville testa Skreppur. Hon såg lite förvånad ut när jag glatt svarade ja, men så satte hon på sig skorna och följde med ut på vår första skrittur, som gick utan problem. På många sätt var Skreppur en bättre nybörjarhäst än Glampi, han hade väl avskiljda gångarter och kunde både trava och tölta utan större problem, som fyrgångare hade han inte passen som var med och störde på samma sätt. Ibland kunde han dock se spöken och fara iväg en bit och var envis som synden, vilket både jag och min syster Elinor, som senare, när Glampi var ridbar igen, blev Skreppurs skötare och mitt ridsällskap.


Så blev Glampi bra i sitt ben och vi kunde ge oss ut i skogen igen, börja om från början och nu kunde jag mer, visste hur jag skulle rida för att han skulle trava. Under flera år var mitt enda mål med honom att han skulle trava och inte grisepassa. Det var mycket arbete, men det gick tillslut och tölten började vi också jobba på.
Vi hade många fina ridturer tillsammans, galopprace med Elinor och Skreppur, utforskande av stigar i skogarna, bad i sjön, hoppning i skogen, långritter, snöritter i månsken och en underbar tid.


6,5 år fick vi tillsammans han och jag, fortfarande när jag åker hem på besök dras jag dit, till honom. En av de finaste ögonblicken denna vinter var när vi var hemma över lucia och gick upp för att hälsa på honom. Där går vi längs staketet till hagen och så kommer han pulsande i snön för att se vilka besökarna var. Och jag ropade på honom och han stannade för att spetsa öronen. Sedan pulsade han vidare, stannade ibland som för att se om det verkligen var jag som stod där. Och så kom han ända fram till staketet och hälsade. Tio minuter senare när jag var inne i hagen och hade gett honom godis och ville mysa lite, piper han och springer iväg. Lilla Glampi, han är 30 år nu, men försöker verka som 5, det är något jag alltid kommer att älska hos honom. Efter att ha lekt i hagen i tio minuter fick jag så min mysstund. När vi var uppe på julafton, stod han bland träden och spanade, sedan gnäggade han och kom fram, på stela gamla ben och en del av mig undrade hur länge till han kommer att få vara med. Sedan myste vi och han fick morötter.


Det sorgliga är att varje gång jag går upp dit och hälsar på honom, säger jag också hejdå, för jag ver inte om vi kommer att ses igen, eller om denna gång blir den sista som jag får krama honom och borra in fingrarna i hans lurviga päls. Och jag vet att när det är dags för honom att vandra vidare till Trapalanda, där hans bästa vänner Skreppur och Blesi väntar på honom, kommer jag att gråta floder och en del av mig kommer alltid att känna att något saknas när jag åker HemHem och han inte finns där längre.