tildans

Tusan, jag snor idéer från mina systrar hela tiden, denna gång från den minsta.

Hästar har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas. När jag var liten fick jag nöja mig med sådana i plast, fantasihästar och leka häst med systrarna. Den första hästen i mitt liv, var nog, när jag tänker efter, en gunghäst i trä som jag fick av min älskade farfar i julklapp. Om jag minns rätt så hade han gjort den själv också, jag hoppas att den fortfarande finns kvar hemhemma på vinden för den vill jag att mina barn en dag ska få leka med.

När man är liten så tjatar små flickor på sina föräldrar om att få börja rida, vanligen faller föräldrarna till föga någon gång när flickorna är 7-8 år gamla och när de är 15-16 kommer de på att andra saker, så som fester och killar är bra mycket roligare än hästar och stallet. Men vissa är hästbitna för alltid och fortsätter hela livet, på en eller annan nivå.

För mig, och mina systrar för den delen, såg det lite annorlunda. Mina föräldrar var av den åsikten att "Vi ser hur länge intresset håller i sig så får vi se om hon får börja rida sen". När jag var 12, nästan 13 fick jag så äntligen börja på ridskola. Detta efter att ha liftat med grannen till riskolan varje vecka i en hel termin, bara för att titta och borta på hästarna. Så här i efterhand så ser jag både för och nackdelar med detta. Jag kunde läsa hästböcker och förstå saker bra mycket snabbare i början än de yngre flickorna i min grupp, jag fick kanske en annan förståelse lite snabbare än vad som är "normalt". Samtidigt har jag aldrig fått uppleva att kuska omkring på små lurviga ponnier, utan fick ganska omgående rida större ponnier och hästar.

De första 6 åren tillbingade jag på TiRK (Tierps Ryttarklubb) samtidigt som jag red hemma på islandshästen Glampi. Sedan flyttade jag till Linköping och blev hästlös i ett halvår, det värsta halvåret i mitt liv kan tilläggas. Jag mår inte bra utan hästar. Jakten på ett stall var igång igen och jag lyckades hitta en riktig guldklimp i Vreta Ridutbildning mitt ute på slätten och ett av de trevligaste ställen jag varit på. Stämningen i stallet, kvaliten på hästarna, allt var verkligen toppen. Ett och ett halvt år fick vi tillsammans innan de som drev ridskolan tyvärr fick flytta eftersom anläggningen skulle säljas. Den nya verksamheten de drog igång förlades i Vadstena och det är tyvärr lite för långt att åka för en timmes ridning en gång i veckan. Numera heter de Kolsbro Häst&Fritid och jag har många gånger funderat på att hälsa på dem, men det har inte blivit av, kanske ett av vårens projekt. Min favorithäst finns fortfarande kvar där. Hösten 2008 böjade jakten på nytt stall igen, efter att ha förkastat stadens ridskolor annonserade jag på blocket om att bli medryttare. En dag fick jag svar och så hamnade jag hos Hampushästen, där har jag trivts i två år nu och än så länge ångrar jag mig inte!

Det viktigaste med mitt hästliv är naturligtvis hästarna och jag tänkte berätta om några som fångade mitt hjärta lite extra.

Vi börjar med TiRK-tiden och min första älsklingshäst Billy (Blarney), en borkfärgad connemara som var min första kärlek. Det började redan den terminen som jag bara följde med och kollade på grannarna när de red. Han var vacker och väldigt snäll. När jag började rida fick jag till min glädje rida honom en hel del då han var en liten stor häst och jag var rätt så lång (i förhållande till övriga nybörjare). Han var den första jag galopperade på och jag minns fortfarande den kortsidan och långsidan mycket väl. Det var sista gången jag satt på honom. Han blev halt strax efteråt och fick vila resten av terminen. Jag fortsatte, parallellt med min egen ridning att lifta till stallet med olika grannar två dagar i veckan och sköta om honom. Då våren kom och gräset började växa fick jag tillåtelse att ta ut honom och beta i solen medan lektionerna pågick. Vi deltog i rykttävlingar tillsammans, en gång vann vi till och med, han glänste som guld. Sedan kom bomben, han skulle säljas, han var 21 år, hans ben höll inte längre för ridskolelivet. Åh, så jag grät och jag minns sista gången jag såg honom. Det var rykttävling igen, men jag hade fått en annan häst, som jag om jag minns rätt faktiskt kom 2:a med, hon som ryktade Billy vann och efteråt stod hon utanför hans box och jag ville bara gå fram och krama honom hejdå. Istället blev det en snabb smekning på mulen och ett tyst "Hejdå" innan jag försvann ut till den väntande bilen. Han levde många år efter det som glad och pigg pensionär, men jag såg honom aldrig mer.


På en ridskola kan ibland omsättningen av hästar vara stor och livet som ridskolehäst passar inte alla. Efter Billy tog det ett tag innan jag hittade en ny favorit. Den kom dock tilllsut, i form av en häst som hette Desperado, ett engelskt fullblod som var fuxfärgad. Han var känslig på många sätt och vis och trivdes aldrig med sitt liv på TiRK, men jag älskade honom ett kort tag och lärde mig en hel del om hur man beter sig mot hästar i allmänhet och känsliga hästar i synnerhet. Sedan var det något som hände och Desperado fick vandra vidare till de eviga gröna ängarna. Den första av mina favoriter som dog...

Efter att en favorit har försvunnit tar det alltid ett tag innan hjärtat har återhämtat sig och en ny kan göra entré. En av mina absoluta favoriter under TiRK tiden var en d-ponny, import från Holland, Silver Shadow, skimmel som blev den häst jag började lära mig rida på. Man kan lära sig hur man ska göra, men känslan för vad som är rätt kommer efter år av nötande. Silver hade potentialen att gå i korrekt form och var inte ovillig att göra det. Med honom lärde jag mig känna svävet, ögonblick när man flyter fram och är ett med hästen. Han gläntade på dörren och jag följde efter. Eftersom jag gillade honom, började jag gilla dressyr och blev väldigt osäker i hoppning eftersom han hellre stannade än hoppade. En speciellt minnesvärd vägran minns jag, barbackahoppning och tvärstopp, inte trevligt alls. Men helst av allt minns man de gånger när det gick bra. Jag envisades med att tävla en del med Silver, även i hoppning, en felfri runda fick vi till och en rosett, det gick i världens fart och jag minns inte speciellt mycket av den, men känslan efteråt, efter att ha fått runt stallets vägrare, var väldigt härlig. Och känslan i slutet av lektionerna när han fick med eftergift i munnen och trampade med bakbenen saknar jag fortfarande. Ponnytiden var över för mig och jag och Silver gick skilda vägar ridmässigt, efter en tid avlivades även han på grund av spatt, en elak inflamation i hasleden.

Så är vi framme vid den sista TiRK-hästen jag tänker ta upp mer ingående. Min fina Sudden (Absolutly Certain), skimmelfärgat engelskt fullblod. 6 år när han kom till ridskolan och hade hunnit med att vara både galopp- och fälttävlanshäst i sitt korta liv. Världens största nallebjörn och han fortsatte att utveckla mitt dressyrintresse. Han var helt omöjlig att hoppa på, rent av farlig tyckte en del. Detta gjorde att hans popularitet bland de andra eleverna i gruppen inte var stor och jag fick ha honom i princip för mig själv. Någon termin var det nästan så att jag bara red honom, andra fick tvingas upp på honom. Jag förstod aldrig riktigt detta, visst, han var inte världens roligaste att hoppa, tänk er en häst som i så hög fart som möjligt tar kurvorna och kastar sig över hindren i hisnande fart. Men i dressyren var han jättefin och man lärde sig en hel del. Vi lyckades ta oss ut och tävla klubbtävlingar i dressyr och blev till och med klubbmästare för ridskolehästar ett år. Och i slutet började jag hitta knapparna i hoppningen och det gick, bara man var med riktigt bra. Sedan slog bomben ner, Sudden skulle säljas. Jag grät, jag tjatade och drömde. Jag tror aldrig att min pappa varit så nära att ge efter i mitt tjat om en egen häst som då. Jag tror att min ridärare tyckte vi passade bra ihop också, för hon sänkte till och med priset på honom.
Och jag tjatade ännu mer, men livet har inte alltid de förutsättningar man ville och mitt liv skulle till att förändras. Det var dags att ta studenten och flytta för att förändra livet. Jag lämnade TiRK bakom mig, mina systrar fortsatte där och under några år hölls kontakten levande mellan Sudden och mig. Han är fortfarande kvar där och efter vad jag förstår har han anpassat sig till ridskolelivet, men jag har inte träffat honom på ett bra tag nu, men senast så kände han fortfarande igen mig och lät mig hålla hans huvud i famnen och klia honom i pannan så där som bara han älskar.


Det fanns naturligvis en hel hög andra hästar som passerade under dessa år som jag lärde mig mycket av. Jacke som jag red totalt tre gånger och ramlade av fem, hon och jag kom inte överrens. Novelle, hästen som kunde få tokfnatt och sätta av i fullt sken, vilket för mig resulteade i en åktur med ansiktet före in i ridhussargen och ett ansikte som inte var så frächt efteråt. Julle som var galen och underbar om vart annat. Gonzo som var stor och härlig. Annie och Felix som kunde mer än vad jag vid den tiden förstod att utnyttja. Lasse som var som en gungstol. Laban som var stel, men hoppade säkrast av alla. Cadde som var snygg som attan och egentligen ämnad för större saker. Dogge som när man inte kunde något var ganska tråkig, men som när man visste hur man skulle rida blev värsta dressyrhästen. Prick, som var den första jag red och som fortfarande finns kvar och lär nya små flickor att rida. Det finns många fler, men eftersom inlägget redan är hisnande långt så går vi vidare.


Nästa period var Vretatiden, en tid som jag minns med saknad och värme. Ett litet stall, men alla hästar där var välridna och trivdes med livet. Här kände jag mig för första gången på många år säker med hoppningen och vågade.

Det finns en häst där som jag kände speciellt för, hans namn är Tjalle, korsning mellan fjording och halvblod(?), ljust brun med svart man och svans. En äldre herre som fångade mitt hjärta. Återigen var det känslan av att rida dessyr med honom som fångade mig. Han kunde bli lite tung i munnen, men då lärde man sig bara att rida upp honom framåt. Jag har alltid haft problem att slappna av och sitta ner i traven, men på Vreta och framförallt med Tjalle, så hittade jag känslan för det också. Tjalle har en ganska stor och skumpig trav, som i början inte var så kul att sitta i, men plötsligt så gick det. För att jag slappnade av och litade på hästarna. Under den tid jag red där var det aldrig någon häst som fick fnatt i ridhuset och stack sin väg. De var trygga i sin flock och trivdes med livet, det är i allafall så jag tror att det var.

Det här gjorde att hoppning blev en helt annan sak för mig. Jag var inte rädd längre, utan började tycka att det var roligt. Inte så att jag ville hoppa högre och högre hela tiden, men jag kunde börja koncentrera mig på biten mellan hindren, antalet galoppsprång, flytet och att var följsam i hoppet, utan att hela tiden vara beredd på ett stopp. Den gången hindret låg på 1 meter så fanns det inte mycket tvekan över att jag skulle hoppa.

På Vreta fanns också den lilla araben Joggan som kunde flyta fram i en underbar trav, om man kämpat en timme eller så. Benjamin som var världens snällaste och den jag vågade hoppa 1 meter på, Lambo som var den första unghästen jag satt på och som för varje gång lärde sig mer och mer. DT, underbara DT, som också krävde att man red innan han gav efter och bjöd på sig själv. Amelia, som förmodligen är den bästa hästen jag suttit på, hon var egentigen privathäst, men gick med på endel lektioner. Jerry, som var ny i stallet på slutet och riktigt roligt att rida, han hade samma mamma som Butterfly Flip. King, Hudson och många, många fler.

Den sista sommaren, innan de flyttade, hyrde jag Tjalle som min i två veckor. Underbara veckor, med dressyr pass på fältet, galopprace längs Roxen, härliga uteritter i solseken och ösregn, hoppning i skogen och mycket mer. Det blev det perfekta avslutet för oss och något jag alltid kommer att minnas.


Nu är det två hästar i mitt liv som jag inte har berättat om. Men jag känner att jag redan skrivit så mycket och om dessa två finns det så mycket mer att skriva så de förtjänar ett alldeles eget inlägg. Glampi och Hampus, den ena har varit i mitt liv i 11 år och den andra i två. Så vi avslutar här och så fortsätter vi någon annan gång med dessa båda guldklimpar.

Det Positiva: Minnen för livet.
Det Negativa: Några är borta för alltid.  

In my heart, I will always remember.

Over and Out