tildans

Vår resa mot en SM-start har varat nästan lika länge som Maxim funnits i min ägo och min dröm om det ännu längre. Hur det hela en gång i tiden började har jag nog berättat för de flesta som undrat, men i korthet mötte jag en kvinna som bjöd in mig i fjordhästarnas värld, hon blev en nära vän och delade mer än gärna med sig av alla underbara minnen hon hade av fjordhästar genom livet och alla äventyr hon ville uppleva tillsammans med sin då unghäst Joker. Av de två SM de hann delta i tillsammans fick jag äran att uppleva ett på nära håll som hästskötare. En upplevelse jag fortfarande bär med mig nära hjärtat. För dryga halvårtet senare var hon borta och alla hennes drömmar med det. Men min dröm om att få dela SM med Maxim fanns kvar och det målet har alltid satts högst upp. Det har varit en krokig resa dit, men nu stod vi där med våra två kval och ett äventyr framför oss.

 

 

På onsdagen packade matten in alla människorsaker i bilen och styrde mot stallet. Väl där skulle det också packas och donas, vilket såklart tog längre tid än beräknat, men vid 12 rullade vi ut från stallplanen och söderut. Maxim är ju en stjärna att köra, när vi fick krypköra förbi Nyköping i ca 1 timmes tid klädde han helt sonika av sig grimman och nappade åt sig av fikahöet som jag trodde jag ställt utom räckhåll. Pausen utanför Linköping tog han också med ro, smaskade på sitt hö och sin mash, passade på att kissa lite och såg ganska nöjd ut.

 

 

Väl framme på plats möttes vi av idel bekanta ansikten och välkomnandes med värme. Vi blev inkvarterade i en bra box på utsidan där det nästan alltid var skugga, nära till vatten och gödselstack och relativt lugnt, tillsammans med våra "nya" föreningskamrater i SUFF (Stockholm-Uppsala Fjordhästförening). Maxim fick lite mat medans jag bar ut det som skulle vara vid boxen, mockade ur transporten och parkerade den. Sedan letade jag upp vår tältplats. Mecklade upp tältet, gick en promenad med Maxim, mecklade mer med tältet, kvällsmatade Maxim och insåg sedan att duscharna stängt för dagen... Lite mat på det så somnade i allafall jag som en stock.

 

Torsdag morgon och frukost till oss båda, samt dusch för matten, och sedan morgonpromenad med Maxim och bekanta sig lite mer med anläggningen. Gick också upp och morgonfodrade på fredagen, men fick sedan veta att om påsen stod framme så var det någon snäll som gjorde det kl 6 på morgonen... Vilket ju är väldigt skönt och lyxigt, nåja, två dagar fick jag sova lite lägre i allafall.

 

 

Sedan insåg jag att jag visat fel bana för Maxim så vid lunch tog vi en sväng vägen förbi dressyrbanan och gick några varv på framridningen, egentligen mest för att lugna matten. Så var det då dags för vår första start i LC:2, solen värmde på, men vi fick till en helt okej framridning tycker jag, även om underlaget var lite djupt för att passa Maxim, försökte att ha en del skrittpauser, men jag tror att jag fortfarande har för lång framridning helt enkelt, nu har jag ju hört lite under helgen hur andra hanterar att deras hästar tappar energi så jag får nog jobba vidare på att våga korta ner den ytterligare. I allafall in och rida program, helt okej känsla i detta första program och den var jag nöjd med. Sedan blev jag besviken eftersom vi inte nådde den efterlängtade 60%-gränsen denna gång, 58,833% stannade vi på med en fin 7:a för fria skritten, mestadels 6:or och så några 5:or Slutkommentar: "Trevlig häst med stundtals helt rätt grundform. Mer energi genomgående för bättre stadighet och nyanser. Ni har mer att visa!"

 

Vi skulle ju också starta en LB:1 några timmar senare. Tyvärr inte en hit med två klasser på en dag för någon av oss. 49,643% och en urusel känsla och ridning det programmet. Men nu ska jag inte ge mig på det igen, en dressyrklass per dag tack så mycket! Matten hade en osocial och gnällig kväll för sig själv där hon försökte lära in ett nytt program som vi bara tävlat någon gång tidigare. 

 

 

Men vi sov på saken och Maxim var pigg och alert på morgonpromenaden. Vädret verkade vilja hjälpa till så det småregnade och var lite kallare. Klassen gick i ridhus vilket kanske inte kändes som någon fördel för oss, men efter att ha sett finaste lilla Joker, inte längre en gänglig 4-åring, stila runt i klassen före och landa på dryga 73% blev matten lite mer motiverad. Tror jag fick till framridningen rätt så bra, hann göra allt, men inte för mycket och jag visste dessutom att man fick lite tid att kolla runt i tävlingsridhuset när man kom in. Jag hade en ganska bra känsla genom första delen av programmet, och sedan blåser domare... Missat att plugga in en halt när jag lärde mig programmet... Nåja på ett igen och vidare och efter ett tag blåser domaren igen! Pust nu vid något jag egentligen kunde, men befarat att jag skulle rida fel på... och så blev det också... Kändes lite surt, men jag är nöjd med att jag lyckades rida vidare och avsluta på ett bra sätt. Ännu mera surt blev det kanske när jag fick protokollet och insåg att med de poäng som försvann för felridning så hade vi över 60%, nu blev det 58,788%

Men det lilla skavet försvann rätt så fort för känslan var ju ändå bra. Och protokollet ska vi inte tala om! Jag räknade till tio 7:or! Vi hade också två 4:or, några 5:or och 6:or, men vi har aldrig haft så många höga siffror på ett protokoll. Vi fick till och med några 7:or för höger galopp vilket vi aldrig haft förut för någon galopp! Finaste bästa hästen som ställer upp så för sin matte när hon som bäst behöver det. Så nu är vi lite mer motiverade till att ta tag i det här och tävla dressyr igen!

 

På kvällen åkte jag och hämtade Johan vid tåget för på lördagsmorgonen väntade bangenomgång av bruksbanan. Knepig och tekniskt svår bana var det, vi hade ju redan innan som mål att överleva, men jag började betvivla det när vi gick banan. Efter funktionskontrollen kom bryggan, som i och för sig var av lastpallar vilket är den lite lättare varianten för oss (i motsats till en vagn) men den var fortfarande hög samt att man skulle gå av och på från "fel" sida vilket den klumpiga matten med sina diverse skador inte är så bra på. Vidare över en fin bro, nedförshalt, vända i ruta och uppförshalt. Därefter trav och korridor som var lite kenpigt lagd och lite svårt att ta riktning mot något, det fanns två alternativ i princip, svårt när man går på marken att veta vad som är bäst på hästryggen. Sedan kom då lydnadshindret som var en hare (som man använder vid övningsskjutning) som släpptes på en vajer och försvann ner bakom ett hus och lät lite och då ska man trava förbi och hålla sig inom spånlinje. Vi diskuterade lite olika strategier, antingen stanna upp och vänta ut den eller trava de fortaste man kunde så man fick ljudet bakifrån. Faran bli annars att om ljudet kommer kan hästen kasta sig utanför spånet ganska lätt. Jag var inte säker på vad jag skulle göra riktigt. Vidare i allafall till flytta föremål som var en lång rock och *trumvirvel* en påse med hö... Den visste jag inte skulle gå, rocken kanske tänkte jag, om vi nu kom så långt. Sedan skrittbomar, trav igen och portar som var väldigt svåra både beträffande avstånd och hur vägen låg, de två sista skulle tas i galopp och sedan var det två hinder i galopp och en halt på plan mark direkt efter. Ryggning i vinkel (svår vinkel ska sägas) och gatubrunn innan man gick i mål. Som sagt en hel del tekniska svårigheter, vilket jag kan förstå, ska det vara en SM-bana så ska det. Sedan är det inte så vanligt med rörliga lydnadshinder så det var ju lite annorlunda.

 

 

Hann kolla på några av de första startande och såg att haren definitivt skulle bli ett problem. Det var inget jag såg då, men även protarna blev ett problem för många. Sedan gick vi till stallet, fixade Maxim med svansuppsättning och allt och gick för att rida fram. Han kändes lite trött och seg, förståerligt efter resan och flera tävlingsstarter, men gjorde snällt det jag bad om, ungefär som jag hoppades. Övade med hussens jacka lite, både att ta från husse och från hinderstöd, inga problem sa Maxim, även om det inte lyckades lugna matten det minsta. Så dags för funtkionskontroll där vi lycklades ta oss igenom utan straff. In på banan och första stopp bryggan, matten hoppade enligt plan av och kravlade sig upp, mest ograciös i världen kändes det som, Maxim backar iväg så matten hamnar på marken igen, men sedan kunde jag ta mig upp och få med mig honom bort till andra änden där vi snurrade runt lite och så kunde jag sätt mig i sadeln igen, för all del inte från den sida det var tänkt men ändå, vilket lättnad! 60 straff där. Över bron med 0 straff, Halt 15 sekunder nedför utan problem, ner och vända i rutan med lite sämre framgång 60 straff och uppförshalt utan problem. Igång i trav genom korridoren i en fin fart som ger 0 straff (förstår inte hur det gick till egentligen men tackar och bockar över min hästs fotfärdighet för en gångs skull). Lydnadsmomentet så där Maxim får se haren stannar han till och tycker den är läskig, men får fram honom, när ljudet kommer vänder han ut rumpan utanför spånet, men framhovarna är på rätt sida så vi lyckas med mer tur än skicklighet smyga oss förbi, 40 straff totalt. 

 

Flytta föremål då... Jadu. Vi går fram till rocken som är den första, Maxim nosar och jag tar tag i den, både Maxim och jag stelnar till (enligt husse som såg jättetydligt) och jag bestämmer mig för att släppa rocken på marken. Inte mer med det, inte riskera något och inte få fler dåliga erfarenheter, höpåsen nosade han också på och jag tog den och höll den i handen innan jag hände tillbaka den. Straffpoängen för denna blev först 100u, men eftersom jag klarat mig undan u tidigare när jag gjort liknande saker så gick jag faktiskt och frågade de som räknade och vad som egentligen gällde. De pratade med den som dömde det momentet och jag var ju inne i hindret och tappade/släppte ett av föremålen, vilket de då kom fram till var 60 straff istället. Det känns ändå som jag gjorde rätt som gick och frågade så jag vet i fortsättningen vad som gäller.

 

I allafall skritta över bommar gjorde vi sedan, 20 straff på det men merparten låg faktiskt kvar! Trav och portar, vilket vi klarade okej med 30 straff. Hindren var det roligaste på hela dagen enligt Maxim och matten hade inte tid att bli rädd 0 straff och en fin känsla, speciellt över hinder nr 2. Halten därefter sumpade vi tyvärr så 30 straff på den. Ryggningen kom sedan, ganska svårt att ha den i slutet av banan för mig som blir trött i huvudet av all anspänning, vi klarade den inte så bra som vi kan och Johan tyckte det såg ut som om vi inte komminucerade riktigt. 90 straff, hälften hade varit mer vad vi brukar få, men får vara glad att vi klarade den. Gatubrunnen kunde vi glömma sa Maxim och så trampade han på markeringen också så 35 straff och något att jobba vidare på.

 

På bedömning under ridning fick vi 135 straff, vilket kan tyckas mycket, men där ingår då de två gånger vid bryggan jag bedrädde marken vilket bara det totalt gav 100 straff, samt att han var felvänd vid bryggan och att vi hade fel gångart, vid bland annat lydnadshinder och de två portar som skulle vara i galopp. För tiden fick vi 72 straff, där tog nog bryggan mest tid och flyttandet av föremål, men jag var inom maxtiden (med typ 15 sekunder). 

Så det sprang iväg till 632 straff tillslut! Men inget u och det var bonuset kan man ju säga, målet var ju att inte gripas av total panik vilket gick bra och jag hade till och med roligt under stora delar av banan! Ut till funktionskontrollen igen så bara brast det för matten. Så lättad och så glad! Att ge upp har väl aldrig legat speciellt nära till hands, men nu är jag motiverad till att ta tag i det här ännu mer och bli ännu bättre så vi någon gång ska klara av en hel bruksbana på ett smidigare sätt. 

 

Förutom de uppenbara sakerna att jobba på som kommer att ta tid som bryggan och flytta föremål, så har jag några saker som vi kan spara in straff på redan nu. Dels så räcker det med ett beträdande av mark kan jag tycka, ännu mer onödiga straff behöver vi inte. Sedan behöver jag andas och ta det lugnt i backningen så vi kan prata med varandra där och få mindre straff, för det hänger på vår kommunikation och inget annat. Lära Maxim att trampa på den jäkla gatubrunnen! Svårare än vad man kan tro. Inte sumpa halter.... För det kan vi ju. I detta fall hade vi i och för sig överskridit maxtiden som vi varit långsammare i ryggningen eller gjort en 10 sekunders halt. Så vi behöver bli snabbare över lag, behöver våga vara snabbare. Nästa tävling är Upplands DM i slutet av augusti, nu lite försiktigt optimistiskt inför det. De anordnar en träningen helgen innan som jag ska se om jag hinner vara med på också.

 

 

Matten och hussen ägnade restan av lördagen åt att kolla bruks, sedan tog vi en kort sväng på ridbanan med Maxim i kvällssolen, joggade igenom lite i alla gångarter och Johan tog några fina biler på oss. Söndagen bestod i att packa ihop allt och mellan varven hinna se lite favoriter i den avslutande SM-dressyren. Maxim fick gå morgonpromenad med matten och förmiddagspromenad med hussen medans matten tömde färdigt boxen. Sedan startade den långa resan hem. Han åker ju som en kung den lilla hästen, men var nog otroligt nöjd med att få komma hem och sträcka på benen i hemmahagen medans människorna packade upp alla saker. Sedan promenerade vi bort till nya sommarhagen och han och kompisen började genast klikalaset <3

 

Ett mål man haft under sådan lång tid är lite av ett antiklimax att uppnå. Men när hästen efter några dagars vila med tydlighet talar om att han vill arbeta igen, är det inte så svårt att finna motivationen.

 

Det Positiva: En dröm i uppfyllelse

Det Negativa: När man inser att man bär på bagage man inte vill dela med alla

 

 

Over and Out