tildans

En häst som också betytt en hel del är Glampis kompis Skreppur. Skreppur var egentligen min syster Elinors sköthäst, men innan hon började sköta om honom och Glampi var halt så red jag honom en hel del.

Skreppus liv började på Island, precis som Glampis gjorde, han kommer från ett litet ställe som heter Hvolí. Skreppur föddes 1978 och någon gång importerades han till Sverige. Vad Skreppur var med om hos tidigare ägare vet man inte så mycket om. Hon som ägde honom när vi skötte hästarna, hade forskat lite och kommit fram till att han för en tid var turridningshäst på öland och där ofta användes som ledarhäst och var mycket omtyckt. Sedan var det något som inte blev som det skulle när han såldes. Han hamnade någonstans där han inte trivdes och inte blev behandlad på rätt sätt.


När han kom till vår by, (detta har jag endast fått berättat för mig) litade han inte alls på människor och kunde inte bli hanterad. Det tog ett helt år innan han överhuvudtaget tillät att man rörde vid honom. Sakta med säkert gick det framåt. Han måste ha bott närmare tio år i byn innan jag träffade honom. Då gick han att klappa och sköta om och även tömmköra. Rida var inget någon gett sig på på allvar efter några otäcka avtrillningar.

Han var väldens snällaste lille Skeppur, med världens största pannlugg, i allafall på vinten innan sommareksemet kom och fick honom att klia av sig den. Blev gärna bostad och var lugn och snäll att fånga och leda i grimma (till skillnad från vissa andra).

Så en dag, när vi insett att stackars Glampi stod inför en lång vila, fick jag frågan om jag ville rida på Skreppur istället. Sagt och gjort, på med sadel och upp, inga problem än så länge. Ägaren följde med på promenaden och han skrittade fint, ryckte till en gång när jag strök med handen bakom sadeln. Efter ett tag fick vi ge oss ut själva, Skreppur var en bra häst för mig på många sätt, han hade rena gångarter och gick faktiskt i den man ville att han skulle gå i. Hans mjuka galopp minns jag fortfarande. Han är också en av de envisaste hästarna jag har mött. Det finns en väg hemma som vi ofta red på, den heter kyrkstigen och när man har ridit den till slutet kommer det en korsning, den ena vägen leder hem och den andra leder vidare till fler fina ridstigar. Oftast så ville man fortsätta till ridstigarna, men Skreppur skulle i princip alltid testa om man inte kunde gå hem istället. En gång stod jag i den jäkla korsningen i tjugo minuter innan han gav med sig. Han lärde mig att vara tålmodig och att vara envis.


Skulle Skreppur fram så var det inte mycket som kunde stoppa honom. Jag minns en gång när vi var ute på upptäcktsfärd Jag, Glampi, min syster och Skreppur, nya ridvägar är något som alltid eftersträvas och denna gång var vi långt ute i skogen bland barr och granar. Det ligger ett träd över vägen och vi styr undan, Glampi och jag, inte de andra två, min syster tänkte att han stannar väl när det är något i vägen, men icke, till saken hör att trädet låg en bra bit över marken, så pass högt att Skreppur bara behövde sänka huvudet så kunde han gå under. Varför gå runt, när man kan gå rakt fram liksom? Sedan att min syster satt på ryggen och inte kunde komma under är en helt annan sak. Om jag sedan minns rätt (du får gärna rätta mig Elinor) så gick stiglädret sönder och Elinor hamnade i backen. Ingen större skada skedd tack och lov.


En av hans små egenheter var att totalignorera människor om det passade honom. Jag minns när jag ridit en runda och träffade på några hästar i en hage, tänkte att Skreppur skulle få kolla närmare och hoppade av för att leda fram honom. Allt går jättebra tills staketet knäpper till och Skreppur sliter sig och springer iväg. Hemåt naturligtvis, hjälp tänkte jag, vi bor på landet och även om det inte finns mycket bilar så brukar det som finns köra rätt så fort. Så jag traskade efter med hjärtat i halsgropen. Naturligtvis sprang han inte långt, utan skrittade målmedvetet hemåt, jag skyndade på och kom närmare, när han tyckte jag var för nära satte han av igen, för att återta det målmedvetna skrittandet på betryggande avstånd. Det var bilar som stannade och försökte hjälpa mig fånga honom vilket bara gjorde att han sprang in i skogen och tog en omväg runt för att komma upp på vägen igen. Tillslut blev han inträngd mellan en häck och en bil och jag fick tag i honom och kunde leda honom de sista 500 metrarna till hagen. Då hade jag sett en hästrumpa i 3 km och var rätt så trött i benen. Ännu en gång gick allting bra.


Kom att tänka på ännu en trädhistoria. Ett nedfallet träd, cirka 70-80 cm högt. Ännu en gång tror min syster att han självmant går runt, men icke. Skritta fram till trädet, stannar, tittar, hoppar över, fortsätte skritta. Vad vi skrattade åt detta. Sedan byggde vi en terrängbana och forsade fram i skogen.

Åren gick och Skreppur fick att svårare att äta ordentligt. Trots egen hage där han kunde äta i fred och specialfoder blev han smalare och smalare och tacklade av. I augusti 2007, strax efter att jag åkt tillbaka till Linköping efter en sommar hemhemma, togs beslutet att han skulle få somna in. Han blev 29 år gammal och även om stunder i hans liv inte var de lyckligaste, vet jag att hans sista år i livet blev det. Kanske inte så mycket på grund av mig, men på min syster som öste sin kärlek över denna lilla häst. Det var han helt klart värd, för han var mycket speciell.


För alla äventyr vi upplevde tillsammans, för alla upptäcktsfärder vi gjorde, för alla stigar vi hittade. För alla galopprace vi hade i skogarna. Du förgyllde våra liv och jag hoppas att vi gjorde det samma för dig.

Lille Skrutt, du gav oss din tillit och du tog våra hjärtan

Over and Out