Were we belong

 I torsdags så var vi ute på tur igen eftersom jag drabbades av akut trötthet på onsdagen och bara gick en kort promenad med honom. Vi red "rundan", men från andra hållet och det gick väl hyffsat bra skulle jag säga, blev lite sur när han fånar sig och blir rädd för stenar och skuggor, han gör lite så när han blir trött har jag märkt. I alla fall var grusvägen mjuk efter allt regn och vi kunde hålla ett relativt högt tempo.
 
 

På fredagen gav vi oss av på vårt helgäventyr, lastade in och åkte hem till mina föräldrar. Något jag velat göra med Maxim nästan så länge som jag haft honom. Maxim fick gå i en av grannarnas hage och bekanta sig med deras får, eller försöka bekanta sig, de tyckte att han var läskig. Lördag förmiddag gav vi oss iväg på vår första tur, en runda som i min ungdoms dar betraktades som "långritt" men som för mig och Maxim tog lite mer än en timme att avverka. Det är skillnad på häst och häst helt klart och på hur orken utvecklas även hos mig som ryttare med åren. Det är i varje fall en runda som blandar grusvägar, skogsstigar, gamla traktorvägar och gräsvägar på ett fantastiskt bra sätt. I skogen träffade vi också på ett ugglepar vilket var helt fantastiskt. Stora tysta vingar som svävar genom träden för att sedan slå sig ner på en gren och spana in oss precis lika fascinerat som jag spanade tillbaka. Nedfallna grantoppar att skutta försiktigt över och försöka stampa ihjäl en orm när man som bäst galopperade på gräsvägen. Sedan galopp i flera kilometer (kändes det som i alla fall) på regnmjuka sandgrusvägar med långa raksträckor. Maxim blev sedan ganska trött och svettig vilket var förståligt, det blev jag också. Han fick vila i hagen med fåren till fram mot kvällningen, medans jag efter en dusch, tog i tu med rengöring av transporten. Mormor och morfar kom på besök så det blev fika i solen ett ganska långt tag och sedan högtryckstvättade jag, med hjälp av pappa både in och utvändigt. Så fint så blev det. På kvällen blev det ännu en tur med Maxim, red ner till sjön, byggde upp några små hinder som vi skuttade över och så gick vi ner och doppade hovarna i Dalälven. Han kändes lite trött, men piggade på sig när hindren kom in i bilden och hoppade ganska fint tycker jag, det märks att han gillar det.
 
 
Söndagen blev det en förmiddagstur på en av de gamla favoritvägarna, den var precis så fantastisk som jag mindes, om inte mer. Ett ganska lagom pass skulle jag säga, med en hel del trav och lite galopp på slutet. När vi kom hem gick vi bakom uthuset för att öva på bruksridning, "Bryggan" har ju varit vårt stora problem hittills och det måste vi ju jobba på. På träningen i Almunge hade de en brygga av lastpallar och den var inget större problem, utan vi kunde öva lite teknik där i lugn och ro. Men det här med vagnar är ju inte Maxims starka sida. Det är tur att man har en pappa som har ungefär allt man kan önska sig, från alla verktyg i hela världen till en gammal röd gödselvagn som passar perfekt att träna på, den är lite högre än vad jag är bekväm med, men tror att det bara är en fördel, de som är på tävlingar är nog inte mycket lägre. Så först red vi fram och tillbaka och övade på att gå nära, stå stilla i en bra position och det gick bra. Gick vidare med att klättra upp på vagnen och gå på från den, vilket också gick över förväntan bra. vågade dock inte kliva av på den själv förrän pappa kom och var lite stöd på Maxims utsida. Kanske gjorde jag för stor affär av det hela för Maxim verkade inte bry sig speciellt, svängde ut rumpan lite, men fann sig annars fint i den här nya övningen. Så stolt över honom! Han skötte sig exemplariskt hela helgen, med bilar, fyrhjulingar och allt tok. Jag vågade till och med sitta kvar några gånger när vi mötte bilar, där det fanns bra mötesplatser och bilarna körde vettigt, en sån seger! Det är en stor fördel att ha häst hemma hos mamma och pappa, ridvägarna är helt fantastiska och faktiskt finns det inte så många fartblinda idioter där. De flesta är dessutom ganska vana vid hästar och inbillar jag mig, har en annan förståelse för hur flyktdjur fungerar. Dessutom gör kanske de små krokiga grusvägarna sitt till att sänka farten, ingen vill ju hamna i diket och det blir kanske mer uppenbart hur nära det kan vara på sådana. Så ypperliga tillfällen att trafikträna matten, grannpojken körde dessutom fyrhjulingen exemplariskt när vi möttes!
 
Älskade öron <3

Förhoppningsvis blir det minst en vända till dit innan september och innan brukstävlingarna drar igång.
 
Det Positiva: Härliga sommar
Det Negativa: Kort stubin
 
I love you no matter what

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0