tildans

Vi var på lite äventyr i helgen Maxim och jag.  Inte så lågt, men med övernattning och fyra ridas! Första passet var precis innan lunch så vi behövde inte åka supertidigt från stallet. Maxim kunde äta frukost och hinna gå lite i hagen också. Vi kom fram ganska lagom efter 45 minuters körning och hann bekanta oss med Maxims boplats för helgen en boxhage i en maskinhall, med två gula kompisar att spana på. Totalt var det tio fjordhästar med på kursen. Två pass under både lördag och söndag så rejält med träningsvärk i kroppen efter så mycket ridning. 

 

Första passet kändes väl sådär. Ny plats, nya människor och sådär för både mig och honom. Tillslut tycker jag ändå att vi fick till det någorlunda, verkligen inte det bästa vi kan, men på det viset syns det ju vad vi behöver hjälp med också. Lite samma stuk och tankar som Maritha med i liten annorlunda tappning så det kändes bra. Jag behöver tänka händerna som ett cykelstyre lite så att yttranden inte blir kvar och hindrar böjning.  Sitta rätt över hästen och hålla händerna på sin sida halsen... Han såg också att Maxim är en stor och lång häst, eller ponny som behöver tid att värma upp kroppen och jag hade inte varit jätteduktigt på det inför första passet.

Andra passet därimot när vi kollat in omgivningen lite och skrittat fram länge kändes redan från början mycket bättre och känslan var ungefär så bra den kan bli. Jobbade en del i galoppen med utåtställning och det blev himla bra faktiskt i båda varven. Något att jobba ännu mer med hemma. Han kändes relativt på också och inte så där seg för hjälperna som han kan bli, men visst kan vi ännu bättre. Och vi kommer att kunna så mycket bättre när vi tränat upp oss mer.  

 

Första passet på morgonen hade jag valt hoppning för att ha någon som kan hjälpa oss från marken. Hade lite svårt med motorn först och det kändes väl sådär, men ibland glimmade det till. Mot slutet när vi höjde upp lite kom han igång och ville lite själv jag ska tänka på att vända för ytterhjälperna och inte dra i innertygeln. Hålla stöd med skänklarna fram till hindret. Och inte hoppa för mycket själv, det räcker med att jag typ rider lätt över hindret och rätar upp mig snabbt efteråt. Då fick vi till några som kändes fina. Men visst hoppar han bättre när det blir högre och tycker det är roligare då.

 

Sista passet då. Matten sjukt trött, men vi skrittade fram i skogen och kollade på änder i dammen, och passade på att trampa på mattens fot i när de plötsligt flaxade iväg. Varför jag har stålhätta på mina skor... Satt upp på vägen tillbaka till ridbanan och jobbade lite med att flytta över vägen. Han kändes ganska med och mjuk redan från början i skritten. Sedan värma lite på volten i trav innan det var dags att sitta av och Stefan fick sitta upp. Är ju inte ofta jag får nöjet att stå på sidan och se min häst under någon som faktiskt är duktig så det var roligt. Sedan fick jag sitta upp lite också på slutet och känna på galoppen framförallt och fick bitvis en bra känsla, behöver vara på honom en del och han tränger gärna inåt i båda varven. Där behöver jag sätta honom ur balans eller vad man ska säga eller få honom att balansera själv och inte bära runt honom, för då blir han ju starkare för varje gång. Vi behöver pusha på gränserna, men jag behöver orka så Stefan föreslog att jag skulle rida korta ridpass som jag orkar från hans rygg och sedan avsluta, kanske tömköra lite efteråt så att Maxim får tänja på gränserna. Ställa ut åt, ställa inåt, ha flexibel ytterhand, flytta ut, tvära mycket i sidled för att få med bakbenen och som sagt bitvis ta det vidare. Han trodde det kunde bli riktigt bra när vi väl kommer dit och såg potentialen i Maxim.

 

I övrigt, vad jag har saknat fjormänniskor! Dessa två år utan ÖFF har lämnat ett större hål än vad jag trodde. Detta gäng verkar vara lika härligt, om än inte lika sammansvetsade under lika många år som östgötar, men ändock fulla med fjordhästberättelser som får en att skratta högt och en förståelse för vad man själv strävar mot. Trots att det var tio väldigt olika hästar, utbildningsmässigt och förutsättningsmässigt så är det så motiverande att inspireras av andras strävan och andras kämpande vilket gör ens egna tankar och mål mycket mer realistiska. Det var en salig blandning av unghästar som inte kunde så mycket, ekipage som hade vissa problem och ekipage på några nivåer högre än vart man själv befinner sig som fick det hela att se så harmoniskt och lätt ut. Och allas träning blev efter deras egna förutsättningar. De som hade koll på grundridningen fick göra svårare saker, skolor, enkla byten och så vidare och andra fick bita tag i grundproblemet och jag tror faktiskt att alla gick därifrån med en känsla av att i alla fall nosat på något som är bättre än där man befann sig när man kom. Jag vet att jag gjorde det, även om vi haft bra känsla den senaste tiden så tycker jag inte att vi uppnått den på just det viset som vi gjorde denna helg. Så jag vill definitivt träna igen! Det verkar vara planer på en till helg i höst så håller tummarna att det ska passa så vi kan vara med igen. Maxim tyckte att det var kul med alla gula vänner och det blir faktiskt en speciell känsla när man är omgiven av dessa underbara fjordhästar.

 

Det Positiva: Att hitta en stig genom dimman

Det Negativa: Den mentala biten

 

 

Over and Out