tildans

Tisdagen var det hussedag för Maxim, han hade glatt försökt hjälpa till att mocka och varit lite allmänt i vägen. Jag passade på att ta årets första springtur, nedslående och upplyftande på samma gång. Nu ska jag bara hålla igång det hela också.

 

Onsdagskvällen hade vi rask uteritt i skritt tillsammans med stallets största och mest långbenta häst. Länge sedan jag red med sällskap så det var riktigt kul. Maxim fick pinna på ordentligt och sträcka på benen för att hänga med. Vi såg rådjur och hade det allmänt trevligt. Sedan pluggade jag dressyrprogram för det är ju bra att kunna och lite av en förutsättning inför helgen. Skickade mail om sommarbete och försökte få in i min hjärna att jag ska komma ihåg att ringa till Sharpman imorgon och boka in mig på sadelkoll i Täby i april. Det är mycket nu med andra ord.

 

Så helgen då. Dags för tävling, första för säsongen och jag blandar nervositet med förväntan. Blir så att jag åker själv, kanske att mamma kommer och kollar om hon hinner. En del av mig vill bara sätta som mål att vi ska ta oss igenom det med äran i behåll och en del vill drömma stort och högt. Jag vill ju tror på oss, jag vill vara tillräckligt stark mentalt för att komma igenom alla de yttre faktorer som påverkar under en tävlingsdag. Som gör mig spänd, som gör mig nervös och som gör att jag rider sämre. Jag vet hur fin han kan kännas, hur bra han kan gå när jag sitter ensam hemma på ridbanan och trimmar. Och hur så fort vi får publik eller sällskap, det ibland rasar samman. Nu har vi ju tränat lite, åkt till olika ridhus, övat med sällskap av både okänt och känt slag, men fortfarande går det sämre då. Man är aldrig förskonad från kommentarer när man har häst, det är tyvärr en del av paketet och även om de oftast är av positivt slag så stör det mig och min koncentration. Och jag måste lära mig att ta mig igenom det, för är det någonting man får som fjordhästekipage på tävlingplats så är det blickar och uppmärksamhet (återigen mest av det positiva slaget). Och då undrar jag varför jag utsätter mig för det här med att tävla när jag föredrar att synas så lite som möjligt. Men jag gillar ju att komma ut och jag hoppas att jag snart får nya tävlingskompisar att träffa på tävlingarna runt om i Uppsala.

 

Idag gav vi oss iväg till ridhuset för generalrepetition. Jag försökte att tänka positiva tankar och inte ha handbromsen i. Vi var själva, vilket kanske inte var optimalt ur repetitionssynpunkt, men istället hade vi något som lät ungefär som en högtryckstvätt som med sporadiska mellanrum satte igång utanför ena kortsidan. Spänd matte = spänd häst = matte som vill bromsa. Så vi fick ju träning ändå på precis det vi behövde. Efter framskrittningen jobbade jag lite med serpentiner och skänkelvikningar i skritten utan att pressa allt för mycket, fokus framåt helt enkelt. Samma i traven sedan, travade igång med glappande tyglar, började gå in på lite volter och serpentiner och gradvis kräva mer och mer, men fortfarande försöka vara mjuk och inte tjata för mycket, varken med tyglarna eller skänklarna. Vi fortsatte jobba lite volter och öppna, vilket hjälper oss väldigt mycket med att bli mjuka. Galopperade också och där var han fin redan från början och det kändes nästan ingen skillnad i varven! (I traven var höger skritjobbigt) Jag kunde sitta, behövde inte driva speciellt mycket och kunde koncentrera mig på att ställa och böja. Blir så glad när det känns på det här viset. Jag kan sitta på ett helt annat sätt än vad jag kunnat förut och känner att min position i sadeln blir så mycket bättre, jag kan liksom "öppna upp" höfterna och det är något jag ska försöka sträva efter i traven också, för jag tror att jag bromsar upp honom omedvetet ibland också.

 

I allafall när det kändes bra red vi igenom programmet, vilket gick otroligt bra (så nu kommer det gå skit på tävlingen). Jag har verkligen ingenting att klaga på från de där minutrarna. Vi gjorde vårt allra bästa utefter vad vi kan i dagsläget. Det lilla var väl att jag kunde ha varit lite kvickare med galoppfattningarna och lite kvickare med avbrotten. Så när vi ridit klart travade vi av och så avslutade vi.

 

Så nu ska jag gå in med inställningen att vi kan genomföra samma pass trots distraktionsmoment från sidan och andra ekipage runt omkring och trots att någon sitter vid ett bord och bedömmer varje steg vi tar. Målet då, jag ska verkligen kämpa med mina bromsande tendenser och våga framåt utan att stressrida. Börjar jag sitta och tjuvhålla på framskrittningen så är det liksom kört, då har jag ingen chans att få energi när vi kommer in på banan. Procentmässigt får vi se, lång bana och vi har väl kanske inte riktigt orken till allt som ska genomföras, men vi ska ge det vårt bästa. Om jag jämför med tidigare starter och hur han känns nu så hoppas jag på över 60%. Men nytt distrikt, nya domare och vår tävlingsprestationsångest gör att jag avstår att sätta det som konkret mål. Första tävlingen för säsongen ska ju lägga en ribba man ska ta sig över senare under terminens gång.

 

Det Positiva: Vi är i allafall bäst när ingen ser

Det Negativa: träningsvärk i hela kroppen

 

Over and Out