Överkörd, inspirerad och aha-upplevelser

Jo, men som rubiken antyder är det ungefär så jag upplevde gårdagens kendopass. Det är omvälvande att börja träna i en ny klubb, på så många olika plan. Dels är det nya människor att köra mot, människor man inte känner utan och innan och ganska snart har jag insett hur dålig jag är på att läsa kendo. Eller ja, min hjärna är dålig, kroppen är rätt så bra på det, när hjärnan inte lägger sig vill säga och den får sköta sig själv. Sedan är det väldigt många, väldigt duktiga personer som tränar, vilket jag har nämt tidigare och det tvingar mig att skärpa till mig, jag måste ju visa min bästa kendo, vara en bra representant för min gamla klubb, hela tiden.
 
Detta pass var det fyra personer med 4dan som grad och feedback får man så det sprutar om det, vilket är himla bra, men för någon som mig, som det senaste året i princip slutat analysera sin egen kendo och bara tränat av andra skäl än just att kendo är kendo, är det väldigt påfrestande att plötsligt tvingas göra det. Vilja göra det.
 
Passet i sig var ganska grundläggande. Vi värmde upp utan Men, men med Kote på och gjorde "Sumi-inspirerade-övningar" Men-nuki-Do på båda sidor, samma med Kaichi-Do och Kote-Kaichi-Men åt båda hållen också, eller rättare sagt med inverterade fötter, vilket jag börjar få lite mer koll på. Suriagi därimot gick väl mindre bra, men övning ger väl färdighet eller något. Började varje ny övning med en Men/Kote in som man skulle öppna för.
 
När Men kom på blev det först kirikachi. Fick köra en noggrann och en så snabb som möjligt och så ge feedback mellan. Jag fick kommentar om mitt fotarbete och att tajmingen inte var så bra, så ska tänka på det nästa gång. Över till lite stora Men. Man kan träna kendo hur länge som helst, men man kommer alltid tillbaka till stora Men. Fick tillsägelse om vad mina armar har för sig efter hugget, nämligen sträcker sig uppåt, vilket inte är så bra. Kvar i samma position som hugget eller ner med dem till kamai. Har fått denna kommentar förut, men nu försökte jag verkligen ta till mig också. Det blev lite bättre och han som gett mig feedbacken blev nöjdare. Sedan rotation och samma igen och som jag tänkte på mina händer, vilket gav resultat, för den nya som jag körde mot kommenterade att det nog var de bättre Men-huggen han sett mig göra. Då känner man sig ganska glad och kämpar på ännu mer med sina händer. Vi gick över till lite kontringstekniker, samma som in övningarna i början, först skulle man göra en kote och sedan på nästa kote kom en kontrin suriagi-Men, eller i mitt fall ett försök till kontring, fick verkligen inte till det i rustning, jag vill röra mig för mycket framåt, avstånden blir fel och det blir lite pannkaka av det hela. Nästa teknik var de-kote, där min kropp (fick jag påpekat) börjar röra sig för tidigt och den som hugger Men följer helt enkelt med och det blir lite fel. Stilla med kroppen, vrida sig i hugget, hmm, känns bekant på något vis? Jodå, känns som om jag skrivit dessa ord tidigare, om just debana-kote, men man får nog leta något år bakåt i tiden.
 
Dags för keiko då. Awsome, första var det bara att försöka ge allt i, vet inte riktigt hur det gick egentligen, men är ganska nöjd. Försöker få in i mitt huvud att mot de som är högre graderade eller på samma nivå är det bara att köra, testa så mycket jag kan och orkar utan att det blir ogenomtänkt. Mot de som inte tränat lika mycket kan jag försöka läsa mer och testa lite tekniker, det är min plan i allafall. Sedan beror det lite på vilken kendo personen kör, men jag känner ju inte dem ännu, så detta är min huvudstrategi. Känner att jag börjar orka mer och mer också. Visst att jag var trött efter den första, men jag orkade även de kommande ganska bra. Körde ett par ippon efter det också. Första mot en med 4dan som säger åt mig att jag absolut inte får hugga kote som första attack (jag gillar det, kote är bekämt) för då går han nuki-Men. Jahopp, tänka, tänka och så blev det försök på Men istället och lite annat. Och sedan efter ett tag, på något galet vänster tycker han att jag tar en de-kote på honom när han hugger Men. Vilket min hjärna inte hann registrera riktigt, men kroppen tog ett beslut sådär av sig själv som den gör bäst.
 
Efter passet kände jag mig helt mosig i huvudet, mör i kroppen och helt tömd liksom. Det är en ganska skön känsla. Blir, lite, lite sugen på att träna mer, träna seriöst, men jag tar ett djupt andetag och tänker på mina prioriteringar. Jag vill må bra, jag vill att kendon ska få mig att må bra. Den ska inte vara ett tvång i mitt huvud.
Och det är den inte just nu och jag är ganska kendo-lycklig.
 
Det Positiva: Bra känsla
Det Negativa: Besvärlig hjärna
 
I will go futher

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0