tildans

I perioder följer jag ganska mycket bloggar, många gånger hästbloggar. Kompisars bloggar, fjordhästars bloggar, tävlingsryttares bloggar eller bara "stora kändis hästbloggar". Ibland kommer jag på mig själv med att bara skrolla igenom uppdateringen, kasta ett förstrött öga på vad som hänt sedan sist. Ibland tappar jag intresset och slutar följa en blogg, för ärligt talat, tillslut tröttnar man på att skrolla dag ut och dag in.

 

Men det finns en blogg jag aldrig skrollat. En blogg som fått mig att tjuta så mycket av skratt att tårarna börjat rinna. En blogg som tvingat mig att hastigt kväva skratt och gett mig konstiga blickar från kollegorna när jag någon gång inte kunnat hålla mig och tjuvläst på jobbet. En blogg jag följt så länge att jag inte minns starten, inte minns vad det var som fick mig att börja läsa. Det som fick mig att fortsätta var underbara konversationer mellan en matte och en luddig lite lagom rund häst. En häst med egna idéer och bestämda åsikter som går genom eld och vatten för sin matte. Och en matte som ser sin häst på ett alldeles speciellt sätt.

 

Jag har aldrig behövt ta det beslut matten nu tagit och jag fasar inför den dagen som obönhörligt tickar närmare, men jag hoppas att jag kommer vara lika stark som hon när det är dags. En vit sagohäst kommer snart inte finnas mer, men jag tror att många kommer att minnas länge och väl om Mullehästen och hans mattes äventyr som de så generöst delat med sig av genom åren.

 

Over and Out