tildans

Ännu ett SKO över, det 5:e året i rad jag deltagit i Sveriges största kendotävling. Det var mycket inför det här SKO som gjort att jag tvekat, som fått mig att tvivla, men det visade sig, kanske inte kendomässigt eller upplevelsemässigt, men absolut tävlingsmässigt vara det bästa SKO jag varit på.

 

I alla år jag tävlat kendo har jag i princip aldrig fått till det på tävling, min tävlingskendo har liksom inte varit så bra som jag velat. Och jag vet inte vad som var annolunda i år, vad jag gjort eller inte gjort, men jag har aldirg känt mig så bra inne i huvudet som jag gjorde under lördagen. Jag har definitivt varit i bättre form teknikmässigt, men jag har aldrig (och det har jag fått höra från andra också) haft en så bra vilja och fighting spirit som jag (på något okänt sätt) lyckades plocka fram på lördagen.

 

Lördagen som för mig började lite som en mardröm. Det är inte bra att sitta i bilen upp och spekulera över lottningen och tala ut som de värsta farhågor man har, för då slår de uppenbarligen in. Jo, men kul att hamna i samma pool som herrarnas landslagskapten, en kille som jag i alla år flyttat mig för när han går omkring i tävlingshallen liksom (han är väldigt respektingivande, går omkring som en stridsvagn och ser allmänt missnöjd ut). Hopp, nu ska jag alltså köra kendo mot honom också, bröt nästan lite ihop där ett tag, men beslutade mig för att bita ihop och tänka på annat.

 

Vi började med att lotsa runt våra deltagare i junior och B-klass. För några var det tävlingsdebut och för vissa var det sista tävlingen i B-klass. Vi fortsätter traditionen att ta medaljer, en bronsmedalj blev det vilket var superkul! Sedan blev det lite strul med lunch för D-klassen drog igång istället för lunchpaus så det var bara att spara halva mackan och börja värma upp istället. Fullt fokus och vinst i första matchen 2-0, jag kände mig stark och fokuserad, som om jag visste vad jag höll på med. Andra matchen i poolen var mot en landslagstjej jag mött (och förlorat mot) tidigare, men denna gång blev det oavgjort (0-0) och jag vann plötsligt poolen för hon vann med 1-0 i matchen mot den andra tjejen. Något förvånande, men jag var glad, speciellt eftersom det är ett bra sätt att mäta om man blivit bättre när man gör bättre resultat mot folk man mött tidigare. Sedan tog det dock stopp, tror det var en finländska eller ryska, jag minns inte riktigt. Kändes dock som om jag försökte även i denna match och att jag i det läget inte kunde göra mer.

 

Nåja, vidare till A-klass. Jag hade ju faktiskt en poolmatch till som jag inte ens reflekterat över, det var liksom bara matchen mot herr landslagskapten som jag grubblade över. Första matchen var dock mot en kille från Västerås, vi har samma grad, men han har hållit på lite längre än jag, fullt fokus igen och inte släppa till något, oavgjort (0-0) slutade det och sedan var det dags för matchen som jag varit så orolig för på morgonen. Det visade sig att det inte var hälften så läskigt som jag trott och jag blev inte helt passiv. Försökte lite grejer sedan förlorade jag (0-2), men det tog längre tid än vad jag hade trott. Han vann med 2-0 över killen från Västerås också så vi skulle köra ommatch om vem som kom tvåa ur poolen. Så in igen och fullt fokus och någonstans där hittade jag en vilja jag inte trodde att jag hade, jag vet inte hur länge vi höll på (har inte kollat inspelningen ännu) men ett bra tag var det och sedan så lyckas jag sätta en Do och få poäng. Jag var helt slut efteråt, tårarna bara rann, jag har nog aldrig gett så mycket som i den matchen. Efter en lång, lång väntan så var det då dags igen, nu mot ännu en landslagskille som jag kört mot innan, dock inte i match, återigen så gjorde jag några försök och även om han vann så var jag nöjd med mig själv och min dag.

 

Efter den försökte jag peta i mig lite mat, men mådde mest illa, somnade på en bänk i omklädningsrummet och försökte bekämpa huvudvärken med diverse saltade frön. Efter prisutdelning så åkte vi till lägenheten vi bodde i, duschade och jag powernappade lite innan vi promenerade till resturangen där sayonarapartyt var för att äta mängder med asiatisk mat och prata till sent på kvällen.

 

Söndagen bestod av gradering och lagtävling, vi hade två som försökte på Shodan, en som klarade sig. Huskvarna (våran kompisklubb) hade fyra som försökte på Nidan och tre som klarade sig, så vi hade fullt upp med att sitta på läktaren och hålla koll på allt som hände. Lagklassen för egen del var en kort historia, inte samma fokus som under lördagen och inte samma vilja, men det var en duktig rysk kille jag mötte också. Vi ägnade sedan lite tid åt att heja på Huskvarna och se dem lyfta sin kendo flera snäpp och ta sig riktigt långt! Avslutade med att se en riktigt, riktigt bra final med en otrolig kendo och en otrolig vilja. Vissa attacker bara kände man inombords och det var fantastiskt kämpat av ett väldigt ungt lag som mötte ett väldigt erfaret och faktiskt lyckades vinna. Och jag som inte brukar tycka att det är så jätteintressant med att titta på kendomatcher (framåt finalerna blir det gärna lite långdraget) njöt av all den fina kendon som visades upp.

 

Det har varit en helt fantastisk helg med fina fina kendovänner som jag inte vet vad jag skulle göra utan. Speciellt Kalle och Lollo, jag tror att om allt vi vill och allt vi planerar går i lås så kan nog det kommande året bli riktigt bra. Och även om jag inte vet hur framtiden med kendo ser ut så fick jag en skjuts i helgen, en vilja att återigen försöka. Om det nu blir att bara träna eller om det blir till att försöka träna så pass, fokusera så pass att det blir graderingsförsök nästa år. Vi får helt enkelt se vart livet för oss.

 

Det Positiva: Att hitta viljan

Det Negativa: Lång väntan

 

Over and Out