Ett år av saknad
Idag, för precis ett år sedan på dagen och nästan, när jag tänker efter, på timmen, fick jag beskedet att Jossan lämnat oss. Det var som att ramla ner i ett svart hål. Jag grät större delen av kvällen och kvällen därefter och flera kvällar kommande vecka, när jag tänkte tillbaka på allt vi gjort och allt hon var och på allt hon lämnade efter sig.
Tre år hann jag känna henne, tillbringa tid med henne och hästarna och uppleva massor med äventyr. Det är i situtationer som denna som jag uppskattar min blogg lite extra mycket. Det mesta finns i den, från den första gången jag träffade henne och Hampus som jag skulle börja rida, den sista gången vi red ihop och den sista gången jag träffade henne. Allt kanske inte står med, men tillräckligt för att jag ska komma ihåg, tänka efter och minnas mer.
Den första tiden visste jag inte om att hon var sjuk och de första två åren märktes det inte speciellt ofta heller. Men sista året gick i toppar och dalar, olika besked och till slut syrgastuber i sadelväskorna över Jokers rumpa. Uppfinningsrikedom så det heter duga.
Jag minns första gången när jag sa att Hampus var jättefin och hon tittade på mig och utbrast "Ljug inte" och jag fick ändra mig till jättesöt för att göra henne nöjd.
Jag minns när vi red på vallen och Joker ramlade ner i diket, tappade Jossan och sprang hem till stallet.
Jag minns när vi var ute och letade trattkantareller till häst och Jossan visade mig ett av sina hemliga ställen.
Jag minns när hon berättade om Hampus och Gastronoms vendetta.
Jag minns hennes berättelser om hur Hampus på något vis tog sig över ett terränghinder på över en meter.
Jag minns hennes berkrivningar av hästarnas personlighet och hur rätt hon prickade in dem.
Jag minns hur hon berättade om hennes och Jokers försök till att plöja potatislandet.
Jag minns hur gärna hon pratade om sina två söner och vad som försegick i deras liv.
Jag minns Hubertusjakten vi red tillsammans, när Joker blev trött och Hampus vild och galen.
Jag minns när jag var hästskötare på SM.
Jag minns när jag fick tävla Joker och hon kom och kramade om mig efteråt och sa att jag gjort ett bra jobb.
Jag minns sista gången hon red en sväng runt gården med hjälp av syrgas, mig och sin mamma.
Jag minns sista gången jag gick in för att prata med henne, tre dagar innan hon försvann. Och kanske en liten del av mig redan då visste vad som skulle komma, även om jag inte ville acceptera det, bara ibland glimtade det till av den Jossan jag kände och den Jossan jag alltid vill minnas.
Jag minns hur förskräckligt gärna hon ville leva, men inte kunde.
Jag minns henne med massor med glädje och det har hjälpt mig genom sorgen, allt det fina vi faktiskt hann uppleva. Och jag vet att människorna runt omkring mig i fjordhästvärlden gör det samma.
Hon lämnade ett hål efter sig som inte går att fylla. Och trots att jag inte är troende så vill jag tro på himlen, på att Jossan sitter som en ängel på ett moln ovanför oss och kikar ner lite då och då. Inte hela tiden, för hon har ett helt nytt äventyr framför sig med både fyrbenta och tvåbenta vänner, men då och då kollar hon ner för att se vad vi har för oss. Jag tror att hon ser sin familj, sina söner som tagit körkort och börjar närma sig vuxenlivet. Jag tror att hon kikar ner på hästarna som nu bor hos hennes mamma, följer med dem ut i skogen på svampturerna jag vet att de brukar ta. Följer Joker och hans nya tävlingsryttare i deras framsteg, glädjs åt att han får göra det hon ansåg att han var ämnad för. Ser ner på mig och Maxim, ser att hon hade rätt, han är hästen för mig och han kommer att bli precis så bra som hon trodde.
Over and Out
Over and Out
Kommentarer
Trackback
