Träning

Träning är ju en ganska stor del av mitt liv när man tänker efter. Och nu har jag tänkt efter lite, på vad träningen egentligen betyder för mig. Innan jag flyttade hemifrån tränade jag egentligen ingenting, förutom då ridningen. Jag var aldrig en fotbollstjej som de flesta av min dåvarande klasskompisar (och jag testade faktiskt att gå på en träningen, men med bollrädsla och diverse annat så insåg jag att det inte var något för mig) och något annat att träna där jag växte upp fanns egentligen inte. Att åka så långt som in till stan var heller aldrig något som slog mig som en möjlighet, kanske för att jag i grund och botten är ganska lat och verkligen behöver vilja något för att genomföra det. En kort period dansade jag i och för sig, men det var nog max två terminer innan dansen flyttade in till stan och då blev jag som sagt inte lika sugen längre. 10 mil fram och tillbaka kändes inte så lockande direkt. men som sagt, samma sträcka var inget problem när det gällde att ta sig till ridskolan.
 
Sedan flyttade jag hemifrån och började, till min egen förvåning, springa lite gran. Varför? kan man undra. Jadu, faktiskt så vet jag inte riktigt, kanske var det att jag behövde fördriva tiden på ett annat sätt, komma in i nya rutiner eller bara göra en förändring i mitt liv. Det höll sig väl inte jättelänge, men det var en början. Sedan höll det väl på lite av och till genom åren. Så för 4,5 år sedan i februari började jag med kendo. Det har sedan jag var yngre alltid funnits en längtan efter att träna en kampsport, inte tillräckligt stark för att det skulle ske när det var lång resväg och inte så stark att jag började av mig själv. Men med hjälp av en knuff i rätt riktning så fann jag mig plötsligt träna två gånger i veckan. Och tycka om det.
 
Rent allmänt har mitt intresse för träning också ökat de senaste åren, kanske framförallt sedan jag började rida och träna lite mer seriöst med Maxim. Allt blir så mycket lättare om jag orkar, om min kondition är lite bättre, om mina muskler är lite starkare. Sedan kan jag inte påstå att jag älskar att springa, men det är roligare än vad det var tidigare, speciellt när man får sällskap eller när man ser hur ens tider förbättras. Jag skulle nog aldrig ha motivationen att springa om jag inte hade ett mål eller en tid att nå. Just nu ligger springningen lite på is också, det är helt klart väldigt periodberoende, hur mycket jag springer.
 
I allafall under de här perioderna med mer eller mindre intensivt tränande hat jag kommit fram till att jag mår bra av det. Det är bara det att jag verkar glöma bort hur bra jag mår av det så när jag någon gång känner mig extra trött så slutar jag helt enkelt. Jag försöker fortfarande komma på ett sätt att hålla på regelbundet, men eftersom jag fungerar bäst med kortsiktliga mål så går det sådär. När jag väl uppnått målen är det som om luften går ur mig och motivationen dalar. Det är lika i både kendo, ridning och annan träning. Så jag måste helt enkelt komma på ett sätt att ta mig över det där efterdyningarna som kommer efter ett uppnått mål.
 
Ett av de önskemål jag har med hösten är att träningen ska fungera som jag vill, att den ska vara en källa att hämta energi ifrån och inte något som hänger över mig som ett stort "måste" och som jag får dåligt samvete över när jag inte når upp till alla krav jag vanligvis sätter på mig själv.
 
Over and Out
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0