Some die young

Idag skänker jag en liten extra tanke till Jossan och hennes familj. Om allt hade varit så som det borde skulle hon ha firat sin 39:e födelsedag idag. Men så blev det inte och även om jag inte tänker på henne varje dag längre, så dyker hon upp i tankarna då och då. När något speciellt händer med Maxim, när jag får höra om Jokers hyss och  bus. När jag och Johan var ute och plockade svamp. När jag står inför beslut om min häst och vill ha någon jag litar på att diskutera med. Hon tog med mig in i en värld av fjordhästar och fina människor. Hon gav mig känslan av lantliv tillbaka, att vara på en gård, ha skogen in på knuten och bara ge sig av med hästarna ut i den. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag träffade henne. Eller sista. Numret finns fortfarande kvar i telefonen och i inkorgen hittar man lite strö-sms som inte blivit bortrensade. 
 
Den sista ridturen vi tog tillsammans. Hubertusjakten för ganska exakt ett år sedan på Vikobolandet. Maxims första och Jossans sista. I år blir det ingen Hubertusjakt för vår del. Dels ligger den till helgen som kommer och Dressyren är veckan efter och närmare så vi satsar på den istället. Nästa år får vi se.
 
Jossan lyssnade alltid om man behövde prata och hade alltid något att prata om, något att berätta. Om de så var om hennes barns upptåg föregående kväll eller något hon gjort med sin första fjording för många år sedan. Jag kommer nog alltid att sakna henne och allt hon kunde få för sig att göra.
 
Jag har aldrig publicerat det här på bloggen, men jag blev ombedd att skriva ett minnesord till vårt medlemsbland och för att det inte ska försvinna någonstans i mängden av data som finns på min mail, så tänkte jag lägga upp det här också. Och ikväll tänder jag ett ljus här hemma och tänker lite extra på min fina vän.
 
Ett nytt år brukar stå för nytt hopp, men bara några veckor in på detta år somnade en av våra medlemmar in för gott. Omgiven av nära familj och efter en lång tids kamp mot sjukdom, drogs ett sista andetag och Jossan lämnade oss alla. Jag hoppas att vi alla kommer att minnas henne under lång tid framöver, genom de många glädjande minnen som hon varit med och skapat under åren.

Det finns människor som lever sitt liv och som vid minsta motgång tar ett steg tillbaka och ger upp.
Och så finns det människor som Jossan, som när livet tar en annan vändning än väntat bestämmer sig för att leva mer,
och som när det bara blir sämre och sämre, kämpar med näbbar och klor för att göra det de älskar allra mest, att sitta på den älskade hästen och känna vinden mot ansiktet.

Oavsett om det gällde en tävling eller svampplockning tillsammans med hästarna i skogen så trivdes hon som fisken i vattnet. Hon kunde prata sig varm om alla äventyr hon varit med om från hästryggen och prata om alla de äventyr som fanns kvar att uppleva och som hon ville ge sig ut på. Nu har hon inte längre chansen till det, men vi finns fortfarande kvar och med våra hästar kan vi ge oss ut och skapa våra egna äventyr och då och då, skänka en tanke till Jossan, som inte hann med alla de äventyr hon så gärna ville.

Vila i frid fina vän.

ÖFF:s styrelse genom Matilda
 

Over and Out
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0