Hur vårt år tog sin början
Så här ett år efter att jag hämtade hem min fina häst tänkte jag berätta historien om hur han blev min. Det började på allvar under Fjordhäst-SM i Örebro förra året. Jag var med som Jokers hästskötare och hade en helt underbar helg där, hade till och med tur och vann på lotterna jag köpte (tro mig, jag vinner knappt aldrig så jag var överlycklig) en sak som jag vann var en grimma i storlek full. Lite på skämt tyckte Jossan att vi skulle hitta en passande häst till grimman också. Ordet spred sig till diverse uppfödare och vi fick nys om en 2-årig hings e. Romeos Cabri 238, en av Östergötlands alla fina hingstar och framgångsrik tävlingshäst.
Det ska tilläggas att jag faktiskt gått och tänkt på egen häst ett tag också, av och till under våren hade jag och Jossan fört diskussioner. Jag började känna av Hampus begränsningar mer och mer och trots att jag älskar honom väldigt mycket stod min egen ridning stilla på honom. Han gav och gav och jag krävde ännu mer. Inte rättvist mot någon. Visst fick jag låna Joker och rida på honom, men han var trots allt Jossans tävlingshäst och hennes satsning. Många funderingar blev det. Vilken häst skulle jag ha? Unghäst? Tävlingshäst? Kikat lite på annonser hade jag också gjort, men så långt som att åka och kolla på häst hade vi inte kommit. Förrän då den rödblacka lilla hingsten fick mig att ta steget och åka till Vikingstad och kolla.
Första bilden på oss
Egentligen var det helt fel tid att köpa en häst, jag hade en stor gradering i kendon hösten 2011 och hade tänkt satsa fullt på den. Men då det mer och mer lutade åt en unghäst som inte behöver full motion varje dag och faktsikt mår bra att vila i perioder så kom vi då äntligen iväg till den första titten. Superfin liten (okej, ganska stor) hingst. Verkligen jättefin och jag blev väldigt förtjust, men det var inte så mycket gjort med honom, han hade blivit ledd i grimma och löslongerad, kanske lite longerad också, minns inte på rak arm. Jättetrevlig och social och såklar ybersnygg och rödblack. Blev som sagt väldigt förtjust i honom, men Jossan, som var med varje steg på vägen, envisades med man aldrig ska köpa första hästen man tittade på, i allafall inte utan att kolla på fler.
Så samtal gjordes till två till uppfödare här i Östegötland och en kväll efter jobbet styrdes kosan mot Stolplyckans fjordhästar i Söderköping. Vi skulle titta på två hästar, båda vallacker, en två-åring och en tre-åring (Maxim). Eftersom stolplyckan är det ställe som Joker kommer ifrån hade jag rätt så bra koll på hästarna, hade kikat in på hemsidan med jämna mellanrum och följt utvecklingen så att säga. 2-åringen var ganska mycket hanterad, till och med lite tömkörd tror jag. Maxim var också mycket hanterad, tömkörd och inriden, kunde galoppskänkel och galoppera i båda varven. Eftersom Maxim var ridbar ledde jag 2-åringen från hagen till stallet och borstade lite och försökte bekanta mig lite med honom, Jossan bekantade sig med Maximen och borstade honom. 2-åringen var väldigt mysig och tyckte nog att jag var lite spännande. När vi var klara med borstandet sadlade och tränsade jag Maxim och så gick vi ut på en inhägnad gräsplätt som fungerade som ridbana. Testade lite skritt och trav, kanske inte värsta upplevelsen, men det var trevligt. Lugn och fin var han hela tiden. När vi var klara umgicks vi lite i stallet, klappade båda hästarna och försökte bilda mig en uppfattning om dem.
Sedan packade vi oss in i bilen och styrde ut på Vikbolandet för att kolla in tre 2-års hingstar. Dessa stod inne i stallet när vi kom. De var fina alla tre, två ljusbrunblacka och en musblack, en med samma pappa som Joker och de andra två efter en norsk hingst som heter Leirdals Odin. Den musblacka var nästan tingad av någon annan (och inte min typ av häst) så vi kollade mest på de ljusbrunblacka. Supersnygga hästar, men inte så mycket hanterade, ledda i grimma och lite visningstränade. Den med samma pappa som Joker var rent ut sagt skitsnygg, men kände ganska tidigt att han var lite för hetsig för mig. Den andre därimot blev jag lite förtjust i, lite lugnare och mysigare (trots att jag fick en spark på smalbenet). Fick leda honom till hagen sedan och det var inga problem, kollade även i hagen när de sprang och rörde på sig. Spanade även in de små fölen med sina mammor i hagen, så söta <3
Så åkte vi hem och jag funderade i några dagar. Den första förälskelsen i den rödblacka hade gått över och jag började tänka lite mer rationellt, vad jag ville ha och vad jag egentligen hade kunskap till. Det blev Maxim av flera skäl, han var lugn och trevlig när vi träffades och mycket hanterad, dessutom inriden och jag insåg att jag ville rida och utvecklas. De andra var väldigt fina hästar allihopa, men mer på noll, men någon gång skulle det vara kul att göra den resan också.
Jag har aldrig ångrat mitt val av häst. För varje dag som går blir jag mer och mer fäst vid honom, det första greppet om mitt hjärta tog han nog den dagen vi hämtade honom, jag ledde honom direkt från hagen rakt in i transporten och han följde efter, ett kort ögonblick stannade han till på rampen och nosade, sedan rätt in utan tvekan. Varje gång han kommer när jag ropar och varje gång han visar att han litar på mig kommer vi närmare och närmare varandra. Jag känner inte att jag har för lite kunskap för honom och med hjälp från duktiga tränare tror jag att han kommer bli en riktigt bra häst. Som livet nu blev är jag också glad att jag står här utan Jossan med en fyraåring som ska vidareutbildas och inte en treåring som ska ridas in. Och även om hon är borta nu hoppas jag att hon på något sätt kan se oss tillsammans och se hur långt vi har tagit oss på vägen.
Vår resa har bara börjat och jag ser så fram imot allt vi kommer att uppleva tillsammans framöver.
Det Negativa: Olyckor
Det Positiva: Lycka
Some say love it is a feeling
Over and Out
Det ska tilläggas att jag faktiskt gått och tänkt på egen häst ett tag också, av och till under våren hade jag och Jossan fört diskussioner. Jag började känna av Hampus begränsningar mer och mer och trots att jag älskar honom väldigt mycket stod min egen ridning stilla på honom. Han gav och gav och jag krävde ännu mer. Inte rättvist mot någon. Visst fick jag låna Joker och rida på honom, men han var trots allt Jossans tävlingshäst och hennes satsning. Många funderingar blev det. Vilken häst skulle jag ha? Unghäst? Tävlingshäst? Kikat lite på annonser hade jag också gjort, men så långt som att åka och kolla på häst hade vi inte kommit. Förrän då den rödblacka lilla hingsten fick mig att ta steget och åka till Vikingstad och kolla.
Första bilden på oss
Egentligen var det helt fel tid att köpa en häst, jag hade en stor gradering i kendon hösten 2011 och hade tänkt satsa fullt på den. Men då det mer och mer lutade åt en unghäst som inte behöver full motion varje dag och faktsikt mår bra att vila i perioder så kom vi då äntligen iväg till den första titten. Superfin liten (okej, ganska stor) hingst. Verkligen jättefin och jag blev väldigt förtjust, men det var inte så mycket gjort med honom, han hade blivit ledd i grimma och löslongerad, kanske lite longerad också, minns inte på rak arm. Jättetrevlig och social och såklar ybersnygg och rödblack. Blev som sagt väldigt förtjust i honom, men Jossan, som var med varje steg på vägen, envisades med man aldrig ska köpa första hästen man tittade på, i allafall inte utan att kolla på fler.
Så samtal gjordes till två till uppfödare här i Östegötland och en kväll efter jobbet styrdes kosan mot Stolplyckans fjordhästar i Söderköping. Vi skulle titta på två hästar, båda vallacker, en två-åring och en tre-åring (Maxim). Eftersom stolplyckan är det ställe som Joker kommer ifrån hade jag rätt så bra koll på hästarna, hade kikat in på hemsidan med jämna mellanrum och följt utvecklingen så att säga. 2-åringen var ganska mycket hanterad, till och med lite tömkörd tror jag. Maxim var också mycket hanterad, tömkörd och inriden, kunde galoppskänkel och galoppera i båda varven. Eftersom Maxim var ridbar ledde jag 2-åringen från hagen till stallet och borstade lite och försökte bekanta mig lite med honom, Jossan bekantade sig med Maximen och borstade honom. 2-åringen var väldigt mysig och tyckte nog att jag var lite spännande. När vi var klara med borstandet sadlade och tränsade jag Maxim och så gick vi ut på en inhägnad gräsplätt som fungerade som ridbana. Testade lite skritt och trav, kanske inte värsta upplevelsen, men det var trevligt. Lugn och fin var han hela tiden. När vi var klara umgicks vi lite i stallet, klappade båda hästarna och försökte bilda mig en uppfattning om dem.
Sedan packade vi oss in i bilen och styrde ut på Vikbolandet för att kolla in tre 2-års hingstar. Dessa stod inne i stallet när vi kom. De var fina alla tre, två ljusbrunblacka och en musblack, en med samma pappa som Joker och de andra två efter en norsk hingst som heter Leirdals Odin. Den musblacka var nästan tingad av någon annan (och inte min typ av häst) så vi kollade mest på de ljusbrunblacka. Supersnygga hästar, men inte så mycket hanterade, ledda i grimma och lite visningstränade. Den med samma pappa som Joker var rent ut sagt skitsnygg, men kände ganska tidigt att han var lite för hetsig för mig. Den andre därimot blev jag lite förtjust i, lite lugnare och mysigare (trots att jag fick en spark på smalbenet). Fick leda honom till hagen sedan och det var inga problem, kollade även i hagen när de sprang och rörde på sig. Spanade även in de små fölen med sina mammor i hagen, så söta <3
Så åkte vi hem och jag funderade i några dagar. Den första förälskelsen i den rödblacka hade gått över och jag började tänka lite mer rationellt, vad jag ville ha och vad jag egentligen hade kunskap till. Det blev Maxim av flera skäl, han var lugn och trevlig när vi träffades och mycket hanterad, dessutom inriden och jag insåg att jag ville rida och utvecklas. De andra var väldigt fina hästar allihopa, men mer på noll, men någon gång skulle det vara kul att göra den resan också.
Jag har aldrig ångrat mitt val av häst. För varje dag som går blir jag mer och mer fäst vid honom, det första greppet om mitt hjärta tog han nog den dagen vi hämtade honom, jag ledde honom direkt från hagen rakt in i transporten och han följde efter, ett kort ögonblick stannade han till på rampen och nosade, sedan rätt in utan tvekan. Varje gång han kommer när jag ropar och varje gång han visar att han litar på mig kommer vi närmare och närmare varandra. Jag känner inte att jag har för lite kunskap för honom och med hjälp från duktiga tränare tror jag att han kommer bli en riktigt bra häst. Som livet nu blev är jag också glad att jag står här utan Jossan med en fyraåring som ska vidareutbildas och inte en treåring som ska ridas in. Och även om hon är borta nu hoppas jag att hon på något sätt kan se oss tillsammans och se hur långt vi har tagit oss på vägen.
Vår resa har bara börjat och jag ser så fram imot allt vi kommer att uppleva tillsammans framöver.
Det Negativa: Olyckor
Det Positiva: Lycka
Some say love it is a feeling
Over and Out
Kommentarer
Trackback
