Hampushästen och jag
För att forsätta på historierna om hästarna i mitt liv har jag nu beslutat mig för att skriva ner minnen med Hampushästen. För tidigare historier kan ni läsa här: Mitt hästliv, Glampishästen och Skreppur.
Hampus kom in i mitt liv i december 2008, de som hade Vreta flyttade till en gård utanför Vadstena och startade upp ny verksamhet och Vadstena är tyvärr lite långt att åka för att rida en gång i veckan, även om jag i ett mycket kort ögonblick tillsammans med min dåvarande ridkompis, övervägde det. Så efter att lite planlöst kollat runt under hösten på olika ridskolor i stan och bara blivit less över att inte hitta något som verkade bra, tog jag steget och lade ut en annons på blocket, jag skulle testa att vara medryttare.
Början
Det tog ett tag, men så damp ett svar ner i inkorgen. En kvinna utanför Linköping (med bra bussförbindelser vilket var ett måste då) med två fjordingar, varav den äldre gärna ville komma ut lite mer och så ville hon ha sällskap när hon red sin andra häst. Så kom det sig att jag tog mod till mig och ringde numret i mailet och så bestämde vi att jag skulle komma ut och träffa dem alla tre. Minns att jag var riktigt nervös första bussfärden ut, mest för att missa hållplatsen mitt ute i ingenstans. Men efter att ha pratat med chauffören så kom jag av på rätt ställe. Knatade upp för den branta backen för första gången och gick in i ett litet stall med fyra boxar. Där rakt fram stod en ullig och vintertjock fjording och kikade på mig bakom boxgallret. Där fanns också Jossan och hennes gängliga unghäst Joker. Jag minns inte så jättemycket av det här första mötet, kan vara så att Hampus försökte gå över mig i jakt på några höstrån, det är fullt troligt att det var så. Ut i skogen kom vi tillslut, med bitvis en ganska långsam hastighet, men jag hade det bra där på ryggen och ambitionen just då var att hitta en häst att "luffsa" runt i skogen med. Det blev så mycket mer än det. Dessutom så tyckte jag att han var jättesöt och gullig, han påminde mig mycket om Glampi som jag alltid har saknat sedan jag flyttade. En sak som jag minns är att jag i slutet av besöket sa något i stil med han var "jättefin" och Jossan då kollade lite konstigt på mig och bad mig att inte ljuga, så jag fick ändra till "jättegullig" istället, men för mig blev han med tiden mer än jättefin. Och den hästen ställde upp för mig som ingen annan gjort. Med de förutsättningar han har är det otroligt vad vi har åstakommit tillsammans. Men Hampus är en häst med mycket bestämda åsikter om saker och ting, det känns som om han under en tid valde mig till att vara hans människa.
I början red jag Hampus 1-2 gågner i veckan under våren, på sommaren blev det lite mer och vi hade många underbara turer under dessa år. Jag är också, enligt Jossan, den enda som lyckats rida omkull på Hampus. Det var i början av vår tid tillsammas, Hampus är en av de säkraste hästar jag känner, man rammlar inte av och han sätter alltid ner fötterna på rätt ställe, förutom den här gången då. Vi var ute ensamma en halvmörk vinterkväll och skulle springa lite lugnt i vägkanten. Hampus bestämmer sig för att det är han som är chef och drar iväg lite väl mycket i galopp och dessutom balanserar han på dikeskanten, det gick ju naturligtvis inte i längden, plötsligt försvinner hästen under mig och jag hamnar på vägen, bredvid mig ligger Hampus, aldrig har jag tagit mig upp så snabbt och jag försökte genast få upp honom på alla fyra. Tack och lov var det bara skrubbsår han ådrog sig, lite på ena frambenet och så hans mjuka söta mule blodade han ner. Så vi stapplade hem lite chockade och förvånade båda två tror jag.
Åh, med vilken glädje jag minns alla galopper uppför backarna när vi tävlade med Joker och Jossan, enligt Hampus vann han alltid, så det så! Och han kanske inte galopperade lika snabbt som Joker, men han orkade mer vilket betydde att han höll i hela vägen uppför medan Joker blev trött två tredjedelar upp och saktade av och då blåste Hampus om.
Sedan var det dags för Jossan och Joker att ta sig ut på tävlingsbanorna, Hampus och jag följde med som moraliskt stöd. Minns att vår första tävling var KM i brunnstorp, när jag ridit Hampus i lite mer än 6 månader. Mycket nerver på den tävlingen, jag har aldrig tävlat mycket och då var det många år sedan sist. Så värst nöjd var jag nog inte efter den tävlingen. I dressyrprogrammet fattade han inte galopp och vi vägrade i hoppningen om jag minns rätt, så en rätt så nedstämd Matilda lämnade tävlingsplatsen den dagen, men envis som man är grodde sig ett litet frö fast och växte, hur svårt kan det vara, han gör det ju hemma? Målen blev klara och tydliga, en clear round i hoppning skulle vi minsann ta oss runt och över 50% i LC ska han också klara, så det så. De här målen fick vi kämpa en del med, men vi lyckades med allt vi företog oss i, till och med en helt godkänd bruksbana slog vi till med i farten. Jag har en hel hög med rosetter hemma i vardagsrummet som berättar om vår "tävlingskarriär" tillsammans och det är alla glada minnen.
Ett av de finaste är den bruksrunda som vi gjort utan U, den dagen var vi på samma våglängd han och jag. Det minnet jag har från när han ställer sig efter funktionskontrollen (när vi väntar på vår tur att starta) och blickar ut över hela banan och ser ut som om han äger den kommer jag alltid att bära med mig. Den dagen fanns det bara ett enda ekipage i Östergötland som var bättre än oss och den blå rosetten vi fick är jag mest stolt över av alla.
Andra roliga minnen är hubertusjakten vi deltog i. Bland det roligaste jag varit med om och det tyckte nog Hampus också. Han förstod dock inte vitsen med att ligga bakom masterhästen. I början kunde jag hålla honom någonstans i mitten av ledet, men allt efter vad ritten fortskred ångade vi upp mot täten. Alla andra hästar blev tröttare och tröttare, medan Hampus bara blev piggare och piggare. Sista sträckan upp mot upploppet fanns det några hinder och då låg vi i svansen på masterhästen och höll nästan på att rida om när han inte ville hoppa hindret och sprang åt sidan med Hampus kastade sig över i full fart. Upploppet hade samlad start, men jag vågade inte släppa honom helt, var rädd att vi skulle försvinna förbi mål och upp på stallplan, men trots det blev vi trea i mål och Hampus ansåg sig själv vara snabbast i världen.
Alla gånger han kommit fram med spetsade öron i hagen, alla mysiga svampturer.
Men alla sagor har ett slut. När Maxim kom in i mitt liv blev Hampus mer och mer satt åt sidan, vilket gjorde fruktansvärt ont i mig. Jag ville så gärna hålla igång även honom, men två ibland tre hästar att motionera var mer än vad jag klarade av. När sedan Jossans mammas ena häst hastigt gick bort, fick Hampus rycka in och flytta tillbaka till Söderköping (där han under sitt liv bott lite till och från), vår sista tävling tillsammans blev en bruksbana hösten 2011. Hampus hade bott i Söderköping under två veckor och jag hade varit där och ridit en gång, annars hade Ulla stått för motionerandet. Hampusen var nog glad över att se mig, men han betedde sig lite konstigt, vill gärna hälsa på alla andra hästar och var pigg som attan, vilket jag öven fick erfara inne på banan, huj vad det gick, det visade sig sedan att han börjat få lite betfor så däri låg nog förklaringen. När jag lämnade Hampus den dagen i tävlingsstallet så kramade det lite kring hjärtat, jag vet att han har det toppenbra där han är nu, men ibland känns det att jag saknar honom mycket.
Efter en tung höst och vinter med två hästar att ta hand om och sedan det nya stället och stort fokus på Maxim så har det inte blivit av att åka och hälsa på honom mer än en gång i Söderköping. Ett kärt återseende med pussar och mys i stora mått om man tänker på den sorts häst Hampus är. Tror att han var glad att se mig och jag hoppas på fler turer denna sommar. Snart kanske jag får borra in näsan i den guldgula pälsen igen och se de sötaste öronen i världen vändas mot mig.
Det Positiva: Minnen för livet
Det Negativa: Ålderdom
Memories forever in my heart
Over and Out
Hampus kom in i mitt liv i december 2008, de som hade Vreta flyttade till en gård utanför Vadstena och startade upp ny verksamhet och Vadstena är tyvärr lite långt att åka för att rida en gång i veckan, även om jag i ett mycket kort ögonblick tillsammans med min dåvarande ridkompis, övervägde det. Så efter att lite planlöst kollat runt under hösten på olika ridskolor i stan och bara blivit less över att inte hitta något som verkade bra, tog jag steget och lade ut en annons på blocket, jag skulle testa att vara medryttare.
Början
Det tog ett tag, men så damp ett svar ner i inkorgen. En kvinna utanför Linköping (med bra bussförbindelser vilket var ett måste då) med två fjordingar, varav den äldre gärna ville komma ut lite mer och så ville hon ha sällskap när hon red sin andra häst. Så kom det sig att jag tog mod till mig och ringde numret i mailet och så bestämde vi att jag skulle komma ut och träffa dem alla tre. Minns att jag var riktigt nervös första bussfärden ut, mest för att missa hållplatsen mitt ute i ingenstans. Men efter att ha pratat med chauffören så kom jag av på rätt ställe. Knatade upp för den branta backen för första gången och gick in i ett litet stall med fyra boxar. Där rakt fram stod en ullig och vintertjock fjording och kikade på mig bakom boxgallret. Där fanns också Jossan och hennes gängliga unghäst Joker. Jag minns inte så jättemycket av det här första mötet, kan vara så att Hampus försökte gå över mig i jakt på några höstrån, det är fullt troligt att det var så. Ut i skogen kom vi tillslut, med bitvis en ganska långsam hastighet, men jag hade det bra där på ryggen och ambitionen just då var att hitta en häst att "luffsa" runt i skogen med. Det blev så mycket mer än det. Dessutom så tyckte jag att han var jättesöt och gullig, han påminde mig mycket om Glampi som jag alltid har saknat sedan jag flyttade. En sak som jag minns är att jag i slutet av besöket sa något i stil med han var "jättefin" och Jossan då kollade lite konstigt på mig och bad mig att inte ljuga, så jag fick ändra till "jättegullig" istället, men för mig blev han med tiden mer än jättefin. Och den hästen ställde upp för mig som ingen annan gjort. Med de förutsättningar han har är det otroligt vad vi har åstakommit tillsammans. Men Hampus är en häst med mycket bestämda åsikter om saker och ting, det känns som om han under en tid valde mig till att vara hans människa.
I början red jag Hampus 1-2 gågner i veckan under våren, på sommaren blev det lite mer och vi hade många underbara turer under dessa år. Jag är också, enligt Jossan, den enda som lyckats rida omkull på Hampus. Det var i början av vår tid tillsammas, Hampus är en av de säkraste hästar jag känner, man rammlar inte av och han sätter alltid ner fötterna på rätt ställe, förutom den här gången då. Vi var ute ensamma en halvmörk vinterkväll och skulle springa lite lugnt i vägkanten. Hampus bestämmer sig för att det är han som är chef och drar iväg lite väl mycket i galopp och dessutom balanserar han på dikeskanten, det gick ju naturligtvis inte i längden, plötsligt försvinner hästen under mig och jag hamnar på vägen, bredvid mig ligger Hampus, aldrig har jag tagit mig upp så snabbt och jag försökte genast få upp honom på alla fyra. Tack och lov var det bara skrubbsår han ådrog sig, lite på ena frambenet och så hans mjuka söta mule blodade han ner. Så vi stapplade hem lite chockade och förvånade båda två tror jag.
Åh, med vilken glädje jag minns alla galopper uppför backarna när vi tävlade med Joker och Jossan, enligt Hampus vann han alltid, så det så! Och han kanske inte galopperade lika snabbt som Joker, men han orkade mer vilket betydde att han höll i hela vägen uppför medan Joker blev trött två tredjedelar upp och saktade av och då blåste Hampus om.
Sedan var det dags för Jossan och Joker att ta sig ut på tävlingsbanorna, Hampus och jag följde med som moraliskt stöd. Minns att vår första tävling var KM i brunnstorp, när jag ridit Hampus i lite mer än 6 månader. Mycket nerver på den tävlingen, jag har aldrig tävlat mycket och då var det många år sedan sist. Så värst nöjd var jag nog inte efter den tävlingen. I dressyrprogrammet fattade han inte galopp och vi vägrade i hoppningen om jag minns rätt, så en rätt så nedstämd Matilda lämnade tävlingsplatsen den dagen, men envis som man är grodde sig ett litet frö fast och växte, hur svårt kan det vara, han gör det ju hemma? Målen blev klara och tydliga, en clear round i hoppning skulle vi minsann ta oss runt och över 50% i LC ska han också klara, så det så. De här målen fick vi kämpa en del med, men vi lyckades med allt vi företog oss i, till och med en helt godkänd bruksbana slog vi till med i farten. Jag har en hel hög med rosetter hemma i vardagsrummet som berättar om vår "tävlingskarriär" tillsammans och det är alla glada minnen.
Ett av de finaste är den bruksrunda som vi gjort utan U, den dagen var vi på samma våglängd han och jag. Det minnet jag har från när han ställer sig efter funktionskontrollen (när vi väntar på vår tur att starta) och blickar ut över hela banan och ser ut som om han äger den kommer jag alltid att bära med mig. Den dagen fanns det bara ett enda ekipage i Östergötland som var bättre än oss och den blå rosetten vi fick är jag mest stolt över av alla.
Andra roliga minnen är hubertusjakten vi deltog i. Bland det roligaste jag varit med om och det tyckte nog Hampus också. Han förstod dock inte vitsen med att ligga bakom masterhästen. I början kunde jag hålla honom någonstans i mitten av ledet, men allt efter vad ritten fortskred ångade vi upp mot täten. Alla andra hästar blev tröttare och tröttare, medan Hampus bara blev piggare och piggare. Sista sträckan upp mot upploppet fanns det några hinder och då låg vi i svansen på masterhästen och höll nästan på att rida om när han inte ville hoppa hindret och sprang åt sidan med Hampus kastade sig över i full fart. Upploppet hade samlad start, men jag vågade inte släppa honom helt, var rädd att vi skulle försvinna förbi mål och upp på stallplan, men trots det blev vi trea i mål och Hampus ansåg sig själv vara snabbast i världen.
Alla gånger han kommit fram med spetsade öron i hagen, alla mysiga svampturer.
Efter en tung höst och vinter med två hästar att ta hand om och sedan det nya stället och stort fokus på Maxim så har det inte blivit av att åka och hälsa på honom mer än en gång i Söderköping. Ett kärt återseende med pussar och mys i stora mått om man tänker på den sorts häst Hampus är. Tror att han var glad att se mig och jag hoppas på fler turer denna sommar. Snart kanske jag får borra in näsan i den guldgula pälsen igen och se de sötaste öronen i världen vändas mot mig.
Det Positiva: Minnen för livet
Det Negativa: Ålderdom
Memories forever in my heart
Over and Out
Kommentarer
Trackback
