tildans

Här händer det inte mycket. Och för en gångs skull är det inte för att mitt liv rusar iväg med mig och jag inte hinner skriva. Istället har jag gått och blivit lite sjuk och tvingats göra ingenting (mer än att ligga med datorn i knät och kollat på diverse amerikanska tjejfilmer med ungefär noll tanke, men stor underhållning). Är på bättringsvägen igen nu tack och lov, med en envis hosta som inte riktigt vill ge med sig. Jag måste ta det lugnare helt enkelt, prioritera lite bättre, välja bort saker. Men det måste gå i tre veckor till tänker jag och kommer förmodligen fortsätta ungefär som vanligt.

Jag luftade mig själv idag och åkte ut till stallet. Det var skönt att andas den friska höstluften och jag kände mig genast lite bättre. Med hästarna mumsade kraftforder rengjorde jag Maxims träns och sedan hade vi rykt- och mysstund i gången. Han börjar betyda mer och mer för mig lilla hästen. När jag borstar honom på halsen och han vänder på huvudet och borrar in mulen i mitt armveck så känns livet så mycket roligare. Han är så lyhörd för vad jag vill. Om jag tillrättavisar Joker så spanar han genast in så att det inte är honom jag vill att ska göra något. När vi löshoppade i måndags så kollade han in mig efter hindren, om jag ville att han skulle fortsätta eller stanna (om jag skulle höja) han är så otroligt rolig att jobba med. Och han vill alltid vara med, alltid hitta på något. Inga sura miner, bara "Vad ska vi göra idag matte?". De flesta hästar jag tidigare skött om i mitt liv och haft närmast hjärtat har i det flesta fall, ursäkta uttrycket, varit "gamla gubbar", visst har de varit positiva på sitt sätt, velat springa i skogen och hoppa stockar eller undersöka nya vägar. Men det har aldrig varit någon häst, med undantag från Sudden kanske (och han var inte en gammal häst när jag skötte honom), som blivit glad bara av att se mig och av att stå i gången och mysa eller som frivilligt stoppar fram huvudet för att bli kliad.

Den här veckan har inte bjudit på mycket träning. Vilket jag saknar, såklart, så pass mycket att jag undrar hur mycket det kommer att kosta mig om jag pallrar mig iväg till morgondagens pass. Kommer jag att bli liggandes hela helgen helt utmattad? Eller är det bra för mig att svettas ut det sjuka och trötta? Veckorna räknas ner och jag känner stressen. Måste träna, måste hålla igång, måste klara det. Vilket naturligtvis inte är bra, speciellt inte med tanke på att jag ganska nyligen hittade tillbaka till känslan och glädjen med kendo. Något jag för allt i världen inte vill mista.

Och min fina sambo. Som jag vill ha ork att vara mer med honom, hitta på saker, umgås utan att ligga utslagen på soffan framför en film. Ibland vill jag bara sakta ner tiden och få den att gå långsammare, njuta mer av nuet. Men det kryper i mig, eller så slocknar jag långt innan han går och lägger sig på kvällarna.

Och så tänker jag igen, tre veckor till, det kan jag klara. Men jag vet med mig att om tre veckor finns förmodligen nästa mål uppsatt någonstans i en avlägsen framtid. Och så börjar vi om igen.

Behövde visst skriva av mig lite tror jag. Nu ska jag ut och lufta lungorna i kvällsluften och ladda, imorgon gör jag ett försök att jobba igen. Och sedan, sedan får vi se vad som händer.

Det Positiva: att tänka
Det Negativa: orkeslös

Good girl

Over and Out