tildans

Fick god mat också som Johan hade lagat och tårta till efterrätt! Nam, nam.

Gick rätt så bra att gå upp i morse och åka till jobbet, upp, upp för den långa backen. Dagen gick sedan ganska fort, även om jag stressade sönder mig de första timmarna, helt utan anledning.

Nu ikväll var det dags för ett annat jubileum! För exakt två år sedan gick jag (och Lollo) på vårt livs första kendoträning. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick dit är att Lollo så gärna ville. Hon hade sett coola afficher i skolan och pratat om att testa och så undrade hon om jag också ville följa med. Jag har alltid velat hålla på med kampsport, men det har inte riktigt blivit av, har testat karate en eller två gånger när jag gick på gymnasiet, men det blev liksom inte mer. Så nu hängde jag på, utan att egentligen veta vad jag gav mig in på. Ett av de där valen som man inte tror ska ha så stor betydelse i ens liv, men som visade sig bli ett av de viktigaste jag gjort. Dagen som det var dags var en söndags kväll och Lollo och jag ade bestät träff lite innan så vi kunde gå in genom dörren tillsammans.

Där inne fanns en grupp människor iklädda gympakläder som tittade sig lite förvirrat omkring och två blåklädda typer som såg till att alla fick en pinne i handen och ställde sig på ett led längs med väggen. Inte anade jag då vilka de var, vad de skulle lära mig och hur mycket de skulle komma att betyda. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, mest jobbigt, klumpigt och vingligt. Men tillräckligt kul för att gå igen och igen och igen. Första terminen tror jag att jag missade ett eller två pass. Så roligt blev det, så härligt var det att träna. Vi var sex tjejer i vår grupp, ovanligt många och vi kom att finna varandra där, hade tjejkväll och träffades på träningarna, fnissade i omklädningsrummet och lärde oss mer och mer kendo. Två år senare tränar tre av oss fortfarande, nästa varje pass, från vår termin är vi tre de enda av ungefär 16-18 personer som fortsatt, inte en enda kille, vilket är ganska unikt.

Nu när jag hjälper till på nybörjarträningarna försöker jag minnas träningen den där första terminen, hur det kändes, vad jag blev tillsagd att tänka på. Hur svårt det var att gå rätt, hugga rätt och hålla ögonkontakt. Vilket problem jag hade med mitt grepp och mina händer, hur jag en lektion, efter att Nisse rättat till mina händer så att de höll rätt i shinaien, inte vågade släppa den sedan eftersom jag var rädd att jag inte skulle hitta tillbaka till greppet. Hur vi gick och gick och gick lite till över gympasalens golv i Rydsskolan. Hur vi kikade på fortsättarna som hade rustningsträning och facinerades över hur det egentligen gick till. Första gången med (en alldeles för stor) Men. Jag minns det första Menhugget jag fick imot mig i den. Vi stod på led allihopa och så gick Anders och Nisse från varsitt håll och högg oss i huvudet så vi skulle veta hur det skulle kännas. Blåa kotehandleder efter lektioner med alldels för hårda kotehugg, stoltheten över blåmärken efter rustningsträning.

Hur jag gick från att aldrig lyckats träna regelbundet under en längre tid (ridning räknas ej till detta!) till att träna, som mest, fyra pass i veckan. Hur jag lärde mig våga skrika, jag har alltid varit en tyst person, svårt att höja rösten eftersom jag tycker det låter så konstigt, den håller liksom inte. Hur jag har lärt mig fokusera min energi, få utlopp för aggretioner och bara har riktigt jäkla roligt, det är mycket dessa två år har gett mig, framförallt har de gett mig nya vänner, som jag alltid kommer att minnas, oavsett vart framtiden för mig.