tildans

Det känns som en halv evighet sedan jag skrev något om kendon. Och en och en halv vecka utan kendo kan kännas som en evighet. Men i söndags var fingret tillräckligt okej för att jag skull våga mig iväg till träningen. I normal livet så är fingret ungeför 90%-procentigt, men kendomässigt är det nog mer 80%, det går att köra i allafall så då gör jag det.

Det dök upp några till som ville träna också, några som tränat två terminer nu och verkar hålla i och så en spansk utbytesstudent, så det ser ut att bli ännu en engelskspråkig fortsättartermin. Vi värmde upp och så körde vi lite grund, stora tekniker och lite kirikachi.

I mitten någongång fick vi samlas med Anders och prata om vad vi ville jobba med denna höst, något specifikt som vi skulle tänka på både långsiktigt och under varje pass. Jag valde att säga att jag vill bli mer en initiativtagare och att det ska vara naturligt för mig att ta initiativet, vara den första att attackera, leta öppningar, skapa öppningar och hugga på dem. Och det är något som jag inte ska behöva tänka på varje sekund av varje ji-geiko eller varje övning.

Så sedan så försökte jag fokusera på det och lite andra små grejer som jag försöker jobba med. En sak som Anders sa och som jag verkligen ska komma ihåg är att man från varje pass måste ta med sig det som gått bra, bara att man tänker på något specifikt som man ska ändra på är ett steg i rätt riktning, sedan om det inte alltid blir bra eller går så snabbt framåt som man vill så ska man inte gräva ner sig i det. Jag tror att det är lite vad jag har gjort den senaste terminen som gjorde att kendo slutade vara roligt i en period och jag kände mig värdelös. Jag ska inte behöva ha en superkänsla hela passet för att jag ska känna mig nöjd, jag ska vara positiv till att jag faktiskt vet några saker som jag kan jobba med och bara att jag tänker på dem och är medveten om dem gör att jag tar ett kliv framåt.

Vi körde ett varv ji-geiko på slutet också och intiativmässigt så gick det bra, träffarna blev väl sådär, men jag försökte. Mot slutet så blev det också lite av den känsla som jag ville eftersträva och attackerna bara kom av sig själv. När man blir trött, men tvingar kroppen att fortsätta så börjar den reagera instinktivt och den sista attacken i sista ji-geikon kändes verkligen som en sådan för mig.

Avslutade med en kakarigeiko som var ungefär på gränsen till vad jag klarade av, även om passet i sig inte var så krävande och jag har varit på betydligt hårdare pass, så kände jag under den sista övningen att jag bara ville spy. När vi väl avslutat och hälsade av så kändes det bra att ha tagit sig igenom hela passet ändå.

På måndagen så var jag och Lollo ute och sprang med två långbenta killar, vilket gjorde att vi sprang på årsbästa, 31 minuter på 5 km, kändes bra efteråt, men under tiden så var det inte så trevligt. Vi vet ju att vi kan i allafall och nu hägrar 30 minutersgränsen där framme.

Så igår var det dags för kendo igen och denna gång första nybörjarstart för terminen. Ingen tjej som dök upp tyvärr, men fem killar så vi var en liten grupp i allafall. Hoppas att många av dem stannar kvar.

Jag har funderat lite av och till om jag ska återinföra "veckans planerade träningar", men har bestämt mig för att inte göra det. Vi kan säga att schemat fram till den 16 oktober ser ut som såhär:
Måndag: Springa
Tisdag: Vara sempai på nybörjarpass under de första veckorna i allafall och sedan får vi se hur det utvecklar sig.
Torsdag: Kendo
Söndag: Kendo
Utöver detta blir det stallet i genomsnitt fem dagar i veckan och sedan hoppas jag på att kunna promenera en del och om lusten finns springa ett pass till i veckan.

Det kommer att bli tufft, men just nu så finns viljan och orken. Räcker det inte till så får jag revidera och ta det lugnare, det viktigaste tror jag inte är mängdträning just nu utan fokuserad träning.

Det Positiva: Att bli sedd
Det Negativa: Att ett ringfinger ska vara så viktigt.

Svärdets väg

Over and Out