tildans

Idag har jag varit på topp. Eller, nästan hela dagen i allafall. Blev lite för lång sömn i morse med tanke på att jag både skulle duscha, äta frukost och laga lunchlåda. Tog mig till jobbet och morgonmötet halv nio i allafall. Mycket jobb på labb även idag. Fixade lite smågrejer sedan och blev kvar senast av alla, dels för att jag kom så sent och dels för att saker och ting strulade. Inte för att det gjorde så mycket just idag, ingen tid att passa så nära inpå jobbet och så fick jag plussa på mitt flexkonta något, alltid välbehövligt.

När jag väl kom hem blev det inte mycket mer gjort än att äta lite mat och faktiskt diska undan berget med disk också. Stolt över mig själv som inte sparade det till efter träningen.

Träningen! Vem dyker upp om inte en Erik som varit skadad sedan mitten på oktober. Wuhu, äntligen en ny att slå på! Det var också premiär för min nya rustning på onsdagspassen. Först så var det grundövningar som gick ganska bra, jag måste öva på min tenutsh, behöver ta tid till att öva hemma. Det har jag i och för sig intalat mig själv i ett halvår nu och inte har det blivit av ännu. Jag fortsätter i allafall tjata på mig själv mentalt så kanske det får genomslag tillslut. Jag försökte i allafall tänka lite på att sträcka ut och på att sträcka på mig, det gäller ju att börja i tid.

På rustningsdelen körde vi kakarigeiko och ji-geiko. Kakarigeikon gjorde vi först fem lugna stora tekniker, följt av fem små snabba tekniker för att sedan avsluta med fem lugna tekniker. Det är svårt att växla imellan. Märkte att jag högg små kote när det skulle vara stora lugna. Sedan hamnade jag på fel avstånd i den snabbare serien också, mer att öva på! Ji-geikon då? Den kändes väldigt bra idag, mest mot Johanna då den kändes jättebra, men även mot de andra så kändes det fint. Jag försökte sträcka på mig, jag tror att orsaken till att jag lutar mig framåt är att jag inte riktigt litar på min förmåga att nå och vill vara på ett närmre avstånd. Måste alltså börja tro på mig själv mer och på att mina attacker når fram ändå.

Det var roligt att köra mot Erik igen, man minns ju inte riktigt hur hans kendo är och sedan så har man själv ändrat sig på de här månaderna så det var roligt. Han tyckte att jag blivit bättre och idag så kändes det som om jag kunde hålla med honom. Det är klart att jag vet att jag är bättre på kendo än vad jag var i oktober, men idag fanns känslan där också så jag kunde tro på honom. Min sista ji-geiko körde jag mot Anders och då försökte jag attackera en massa och inte tänka så mycket. Det enda jag försökte tänka på var att jag skulle sträcka på mig och eftersom jag hela tiden mumlade inne i huvudet "Sträck på dig Matilda" tänkte jag inte så där medvetet som jag brukar. Det kändes bra, Anders är en bra person att träna mot när man själv ska träna på att slappna av för han ser hela tiden så avslappnad ut och då försöker man vara likadan. Efteråt berättade han att hans mål med ji-geikon var att sätta en repa på min nya Do och det lyckades han med i slutet. Alla blir som galna när man har en skinande ny Do och vill bara repa ner den, fast jag gillar ju i och för sig att få den nedrepad. Kendomänniskor är konstiga, på ett sätt som vi inte ska gå in på här, för det går verkligen inte att förklara för folk som inte håller på med kendo. Den gör en galen, lycklig och slutkörd på samma gång.

Nu är det dags för sängen, jobbdag imorgon, men helgen närmar sig med stormsteg!

Det Positiva: Toppenkänsla
Det Negativa: Saker på golvet som man trampar på.

I would like to be just me...


Over and Out