tildans

Ja... så har man gjort sin första fjällvanding någonsin. Och överlevt med en massa lärdomar i bagaget. Jag ska berätta en del och visa några bilder för landskapet blir man förälskad i även om kameran inte gör det riktigt rättvisa.

Vi började tidigt på onsdagens morgon, luften var klar och frisk och bilen lämnade Linköping 06.10. Efter divese tankningar och annat grejs landade vi Hemhemma nästan exakt fyra timmar senare. Där bjöds det på mackor, kaffe och mammas bullar. Uppgraderade med vägkarta och ytterligare en check av vägbeskrivningen från pappa, for vi vidare, nu med mig bakom ratten. Uppåt, uppåt for vi, stannade och tankade, stannade och åt, bytte förare och bytte musik mot ljudboken "Hobbiten", hamnade i någon slags drömvärld där vättar och magiska svärd virvlade omkring. Runt klockan tio på kvällen landade vi i Kittelfjäll och för första gången på många år återsåg jag stugan, fjällen och luften. Mycket som hade förändrats, mycket som var sig likt. Forfarande hördes bruset från ån genom träden och bakom stugan sträcker sig skogen hela vägen ner till den. Snart kanske det blir tomter även där, men ännu har bara en sida om vår tomt blivit bebyggd. Och som det byggdes, stugor ploppade upp lite överallt, fina vackra saker även om det är med lite motstidiga känlor man betraktar dem. Det är så bra med bebyggelse för det bofasta, inkomster som ökar, fler människor kan stanna kvar. Samtidigt försvinner lite av ens egen idyll med avskildhet, så är utvecklingen. Stugan stod i allafall kvar, röd och fin bland björkarna, ingen el, inget vatten frihet och avkoppling.

När jag ser den så tänker jag på farfar. Det här är vad han har byggt, det är härifrån han kommer, det är härifrån en del av mig själv kommer. Det återkom en del under vandringens gång. Jag undrar om farfar har vandrat på den här stigen då han gick till Fatmomakke och dansade? Jag undrar om han stått precis här på Kittelfjälls topp och blickat ut över vidderna? Om det var här han jagade och fiskade i sin ungdom innan han träffade farmor, begav sig södeut och startade ett annat liv. Och jag önskar så innerligt att han funnits kvar lite längre. Att han kunde berätta om sitt liv då och där så som farmor har kunnat med sitt. Det är något som är förlorat för alltid.

 

Vårt äventyr började med att gå upp på Kittelfjällets topp. Det var planen för dag 1 och detta är också vad vi gjorde. Det tog oss ett par timmar av vandrande och klättrande, men sedan stod vi där uppe och kunde se ut över dalen på ena sidan och fjällvärden på andra sidan. Det var en dag med strålande sol, mycket solskydd och lite vind.

 

 

Fjäll är bland det vackrast som finns

Det var brant på nervägen, tur att man har lite klättererfarenheter. Lägg märke till att Johan inte ligge ner och vilar utan står upp och vilar genom att luta ryggen mot fjället.

 

Jag tror inte vårt äventyr kunde ha börjat bättre.

Dagen efter forsatte det med en någolund tidig morgon och sedan begav vi oss ut på ledan som går över Borkafjällets ena arm, uppåt, uppåt och återigen uppåt med stadigt duggregn och lite vind.

 

Över broar och bäckar. Jag och Johan såg en flock renar som tittade på oss och sprang sin väg då vi började prata. Trots det lite gråa vädret var det vackert. På kvällen slog vi läger bredvid en kåta och sov med regnet piskandes mot tälttaken.

Dagen efter forsatte blåsten och regnet och vi kom inte så långt på den planerade vandringen. En bra bit över kalfjället mot Marsfjällskåtan stannade vi för lunch och sedan vandrade vi tillbaka och tillbringade en natt i Blerikstugan. Det var rätt så skönt att kunna torka sig själv och alla sina saker ordentligt.

Omplanerandet av turen tog fart och vi begav oss nästa dag mot Fatmomakke istället. Bättre väder, inte lika mycket uppför och choklad höll oss på gott humör. Solen kikade till och med fram och likaså solskyddskrämen. Landskapet påminde så mycket om Rohan att jag fantiserade om hästar och ryttare som kom rusande nerför sluttningarna, med svärd i händerna och orcser nedanför.

Vi hittade ännu en kåta att övernatta vid. På en utflykt jag och J gjorde höll några renar på att springa över oss. Det var en vacker plats, solen sken och bäcken porlade intill.

Även dagen efter bjöd på fint väder och vandringen tillbaka över fjället mot den fösta lägerplatsen. Nu fick vi alla fyra se renar som sprang på fjället och nyfiket, men inte överdrivet intresserade kollade in oss.

 

Sista vandringsdagen bjöd på sol och inte mycket vind. Skönt upp på fjället med andra ord. Nere i skogen hade myggen kommit. Vi hade en otrolig tur, en av fördelarna så tidigt på sommaren, myggfritt i fjällvärlden då vi började vår vandring. Bara den sista vandringstimmen i skogen som var lite jobbig med de små stickande sakerna som flög omkring. Så vandrade vi upp över Borkafjället och tog farväl av Rissjön och världen där bortom.

En hel del lärdomar blev det av denna första vanding som jag ska minnas och ha med mig till nästa. För en till tror jag nämligen att det blir någon gång i framtiden. Vantar ä verkligen ett måste. Chansen att det blåser på fjället är, tja, stor och man vill inte bli sur för att man fryser om fingarna. En bra packad ryggsäck kan stå för sig själv, då är den balanserad. Torkad köttfärs blir utmärkt att ta med sig medan torkade jordgubbar inte bör blötas upp igen utan ätas torkade. En bra ryggsäck och bra vattentäta kängor är A och O. Min ryggsäck var en Fjällräven Kajka på 65 L, förmodligen det bästa inköp jag någonsin gjort vad gäller friluftsprylar. Man kanske dock ska tänka på att man ska kunna lyfta och ta på sig ryggsäcken själv. Det kunde inte jag de första dagarna, men med bärsystemet kunde jag bära utan problem när den väl satt på plats. I slutet av vandringen med lite mindre i packningen kunde jag också ta på mig den själv. När man planerar ska man räkna med höjdkurvor och dyligt, uppskatta hur mycket man tror man kommer kunna gå och sedan dra bort ungefär en 25-35% av det så får man en lagom sträcka. Vätskeersättning är verkligen ingen onödighet. Plåstra skavsår så fort du ser en antydan så besvärar de dig inte mer. Om man vandrar på sommaren verkar det awsome med ett sommarunderställ, näst på tur att bli inköpt av mig. Vanliga kläder blir svettiga av ryggsäcken och sedan blir det varmt och klibbigt och så kan man få utslag, inte så kul. Gå i din egen takt och dina egna tankar och så är det bra med det.

Det blev en fin resa tillslut ändå, det är synd att det är så långt bort bara. Jag hann tänka en massa och besluta mig för en del. Jag kände mig modig många gånger, arg andra och blev besviken på mig själv en gång. Johan gjorde resan speciellt underbar och det är jag glad för, tack för att du finns <3

Nu vandrar jag vidare i sommaren, mot nya äventyr.