Blåmärken...
Börjar nu bli rätt så van vid hur min arm ser ut. Att alltid skifta i blått, lila och gult är dock inte det vackraste, men om man älskar det man håller på med så står man ut.
Ett helt pass med kotehugg är orsaken till att allt återigen är sju gånger värre än innan. Roligt var det i allafall och jag fick bra med tips och tycker att det kändes bättre efter varje gång. Tänkte inte lika mycket som i onsdags heller. För att jobba på att bli snabbare ska jag försöka slappna av mer och stäcka shinaien rakt ut och inte först upp och sedan ner och hugga kote. "Först är armarna som ett O sedan som ett V" När vi övat oss gula och blåa på kotehugg mot en passiv mottagare gick vi över till att mottagaren fick dra bort kote om man hann. Sedan blev det även så att mottagaren fick kontra med Men. Jag gillar verkligen den tekniken, Kote nuki Men, den satt inte speciellt bra igår, men alla hade ju verkligen tränat upp sin snabbhet i kote så ibland hann man inte både rycka undan och sedan hugga ett bra Men-hugg. En positiv grej är ju att man överhuvudtaget lyckas rycka undan så att den andra missar. Sedan körde vi ett varv ji-geiko också, Anders tyckte att jag var lite passiv och det var jag också, hade nog inte fått upp ångan riktigt i den första omgången. Så jag måste fortfarande hela tiden tänka framåt, framåt.
Blir lite sugen på tävling nu, bara te veckor kvar och jag hoppas, hoppas att jag får vara med, i nuläget ser det ljust ut, men man vet ju aldrig.
Efter träningen blev det bastu som vanligt och sedan hem eftersom jag började tidigt i morse. Höll på att somna king lunch, men nu efter en sväng hos hästen är jag pigg igen. Det tenderar att bli så när man flyger över hinder på en häst som tror att han är Milton så fort han får se ett hinder. Vi tar det dock lugnt med höjden, det känns varken rättvis mog honom eller mig att hoppa högre än nödvändigt, så nästa helg blir det tävling med lagom höjd och förhoppningsvis en trevlig dag.
Ska förbereda för morgondagens äventyr nu genom att bege mig till affären.
Det Positiva: Hoppehästen
Det Negativa: Ont i muskler
Snabb som ljuset...
Over and Out
Ett helt pass med kotehugg är orsaken till att allt återigen är sju gånger värre än innan. Roligt var det i allafall och jag fick bra med tips och tycker att det kändes bättre efter varje gång. Tänkte inte lika mycket som i onsdags heller. För att jobba på att bli snabbare ska jag försöka slappna av mer och stäcka shinaien rakt ut och inte först upp och sedan ner och hugga kote. "Först är armarna som ett O sedan som ett V" När vi övat oss gula och blåa på kotehugg mot en passiv mottagare gick vi över till att mottagaren fick dra bort kote om man hann. Sedan blev det även så att mottagaren fick kontra med Men. Jag gillar verkligen den tekniken, Kote nuki Men, den satt inte speciellt bra igår, men alla hade ju verkligen tränat upp sin snabbhet i kote så ibland hann man inte både rycka undan och sedan hugga ett bra Men-hugg. En positiv grej är ju att man överhuvudtaget lyckas rycka undan så att den andra missar. Sedan körde vi ett varv ji-geiko också, Anders tyckte att jag var lite passiv och det var jag också, hade nog inte fått upp ångan riktigt i den första omgången. Så jag måste fortfarande hela tiden tänka framåt, framåt.
Blir lite sugen på tävling nu, bara te veckor kvar och jag hoppas, hoppas att jag får vara med, i nuläget ser det ljust ut, men man vet ju aldrig.
Efter träningen blev det bastu som vanligt och sedan hem eftersom jag började tidigt i morse. Höll på att somna king lunch, men nu efter en sväng hos hästen är jag pigg igen. Det tenderar att bli så när man flyger över hinder på en häst som tror att han är Milton så fort han får se ett hinder. Vi tar det dock lugnt med höjden, det känns varken rättvis mog honom eller mig att hoppa högre än nödvändigt, så nästa helg blir det tävling med lagom höjd och förhoppningsvis en trevlig dag.
Ska förbereda för morgondagens äventyr nu genom att bege mig till affären.
Det Positiva: Hoppehästen
Det Negativa: Ont i muskler
Snabb som ljuset...
Over and Out
Kommentarer
Postat av: Mårten
Se blåmärkena som de små medaljer de är :)
Trackback
