tildans

Snart dags för lunch och magen börjar kurra. Det tär på krafterna att sitta instängd hela dagarna och läsa om blod och läkemedel. Det känns rätt så bra i allafall. Börjar fatta hur det är tänkt att det ska fungera. Nu börjar jag dock bli otålig över att det inte kommer något blod. Typiskt att detta ska hända just när jag verkligen behöver komma igång. Tio veckor är jättekort tid och dessutom kan jag ju inte labba ända in i slutet, måste vara klar med alla försök i början av oktober. Som tur är har jag ju mycket att göra ändå med saker att sätta mig in i och artiklar att läsa. Så det går egentligen ingen nöd på mig, mer än att det blir tråkigt i längden att bara sitta vid datorn. Har inte fått något passekort ännu heller så jag kommer inte in och ut som jag vill i byggnaden vilket gör det spännande varje morgon när man kommer till dörren och måste pröva sig fram på interntelefonen innan man hittar någon som är morgonpigg och kan öppna. I morse blev jag räddad av städerskan som tur var. Är så nöjd med att jag kommer upp på morgonen! Har cyklat innan åtta varje morgon och varit här innan halv nio, då får man gå tidigare på eftermiddagen också. Egentligen kan jag ju sitta hemma och söka artiklar och sådant, men jag känne att jag erbetar mycket mer effektivt här och dessutom finns det en massa folk man kan fråga om man vill.

Ikväll kanske jag hinner med att hämta upp nyckeln till den nya lägenheten om jag har tur och kolla in den lite. Sedan hoppas jag få umgås med Johan också så nu vill jag att det går bra i eftermiddag så jag känner att jag kan gå vid fyra-halv fem.

Känner som sagt att jag börjar få koll, men nu ska jag ha lunch innan jag dyker ner i böckerna igen.

Det Positiva: Koll på läget
Det Negativa: Inget blod så långt ögat kan nå...