Kendogrunder

Igår så var det äntligen dags att spana in alla nya nybörjare! Känns väldigt konstigt att jag plötsligt kan lite mer än någon annan på träningen. Sedan var det också upplyftande att se att man faktiskt kände igen sig i dem, även fast det bara var killar. Tycker att vi har kört en massiv kampanj för att få fler tjejer och så är det ingen alls som kommer! I allafall så började man minnas tillbaka och det kändes verkligen som om man kommit långt på de här sju månaderna jag tränat. Även om balansen fortfarande sviker ibland och huggen inte alltid sitter som de ska.

Vi hade grundträning, med en massa gång, vilket man inte är så van vid längre och huggträning i luften. Det kändes verkligen nyttigt och ska fortsätta gå på onsdagarna även de veckor det är träning på torsdagar, kommer förmodligen att bli lite bättre även i allt annat när man tränar grunderna lite mer. Allt sitter ju inte i ryggmärgen än så det gäller att nöta.

Tillbaka till det här med att känna igen sig. När vi körde uppvärmning och bara nybörjarna skulle räkna så fick jag sådan där flashback till när vi skulle göra samma sak. Det lät lika lite då också, lite synd att Robert inte var med, vi skulle överrösta eller låta lika mycket som han gjorde ensam och det gick inte alls. Sedan när vi körde parövningar så mindes jag hur svårt det var att hålla ögonkontakt och inte kolla där man ville träffa. Och hur rädd jag var att shinaien skulle dunka ner i någons huvud och stannade en bra bit både framför och över mottagarens. Det var först igår jag tänkte på att de sakerna helt har försvunnit. Det är inte direkt något problem med ögonkontakten längre och jag känner mig ganska säker på att shinaien stannar när och där jag vill. Klart att det inte alltid blir så, men det är helt andra saker jag försöker tänka på nu.

Mot slutet fick vi göra huggcirkel, wiho! eller vad man nu ska säga, det kändes rätt så bra i allafall, försökte få till bra hugg varje gång. Sedan kikade vi lite på rustningsträningen också och det sög till av längtan till lördag. Det sög ännu mer till i magtrakten när Nisse kommer fram och frågar om det inte är dags för rustning snart. Snart, svarade jag, det måste bli julafton först. Och vad jag längtar till julen nu.

Efteråt var det hem och kika på True Blood, nice.

Det Positiva: Snart är denna vecka över.
Det Negativa: Inga nya kendotjejer.

Dreaming, hoping...

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0