Vill man verkligen leva i världen?

Kom precis hem från en föreläsning i Miljöteknik och den här kursen håller vekligen på att få grepp om mig. Miljöintresserad har jag väl varit sådär lite lagom innan, det kommer lite med blodet i min familj, källsorterat och komposterat i princip hela mitt liv, men nu börjar jag känna mig helt maktlös. Vad kan jag som liten obetydlig människa egentligen göra? När allt verkar hänga på ekonomisk vinning och det enda som för tillfället kommer att kunna rädda oss är en global insats. Nu låter det väldigt allvarigt det här och kanske är jag fortfarande uppskruvad efter föreläsningen, men är det något fel att vara det? Det är klart man bli upprörd när man får se problemen uppställda svart på vitt och alla dessa befarade effekter och ingen gör någonting. Med ingen menar jag politikerna, och visst kan jag se att man måste ta hänsyn till ekonomin och så, men hur länge vågar man egentligen vänta innan det är försent och det kostar mer än det smakar?

Ämnet för dagens föreläsning var Ozonhålet och Växthuseffekten. Första timmen var en genomgång av ozonhålet, hur det fungerar, vilka effekter som blir och vad man har vidtagit för åtgärder. Allt väldigt lättsamt eftersom man snabbt började jobba med det när larmrapporterna kom 1985, vi hade en miljöminitser då som hette Birgitta Dahl som var väldigt snabb med att sätta upp mål för Sverige. Hårda mål som många protesterade mot, men som det visade sig, gick att uppnå. Varför finns det inte fler politiker som henne, som vågar? Det här är det enda jag vet om henne, så hon kanske var helt värdelös i övrigt, men om hon gjorde denna enda grej som var bra så förtjänar hon att lyftas fram. Vi lyckades avväja ozonhålet, eller i allafall lyckades vi stanna av förtunningen och förhoppningsvis kommer ozonskiktet att återhämta sig och fortsätta vara ett skydd för oss människor lång tid framöver. Timmen avslutades alltså i en positiv och hoppfull anda.

Detta skulle det bli ändring på när vi kom fram till Växthuseffekten. Funderade en kort stund på om man ska bosätta sig långt ute i vildmarken, bli självförsörjande och skita i resten av mänskligheten. Vår föreläsare tror att en stor del av problemet är att vi "bygger fast oss i en statisk tillvaro", vi tror inte att något kommer att hända förrän det händer, det är därför vi fortsätter bygga strandnära hus, även om översvämningarna med stor sannorlikhet kommer att öka. Det kan han nog ha en poäng med, tror jag. Det som var mest irriterande med hela föreläsningen var att det blev så uppenbart att alla måste sammarbeta för att avväja det här hotet och att vissa parter verkar tänka mer på det ekonomiska än på framtida generationer. Ett vanligt mänskligt problem verkar det som, är verkligen ekonomin av större värde än att människan fortfarande kan leva  normalt om 50 år? Titta nu har jag också fastnat i det statiska tänkandet om att allt ska förbli som det är nu. Vi kanske blir så illa tvugna att ändra vår livsstil tillslut att vi slutar som nomader och jägare, så som vi en gång började. Dock nu med minnen av ett helt annat sätt att leva.

Kostnader är något som alltid kommer upp när vi pratar om miljöproblem, det får inte kosta någonting. En matematiker vid namn Stern fick i uppgift av Tony Blair att räkna på hur mycket det skulle kosta att utföra åtgärder mot växthuseffekten nu och hur mycket det skulle kosta att motverka och reparera effekterna när de väl har satt igång. Om vi skulle vilja stoppa, eller i alla fall försöka stoppa, växthuseffekten idag skulle det kosta en 1/6 av världens millitärutgifter. Ska man avhjälpa effekterna när de väl satt igång, handlade det om 5-20% av världens BNP för alltid. Nu kanske man inte alltid ska lita på siffror och man ska nog inte lita på alla larmrapporter heller. Då kan man ju undra om det är något allvarligt fel på människor som hellre lägger sina pengar på krig än på ett bra mycket större hot.

Jag har inhandlat en bok som heter Klimatsmart och den ska jag läsa i nu, den kanske kan hjälpa mig, för jag tänker fortsätta bry mig även om ingen annan bryr sig och gör något åt problemet. Kanske får jag uppleva en dag när hela världen bestämmer sig för att slå tillbaka mot växthuseffekten, men då kanske det redan är försent.

Jag blev väldigt upprärd i allafall och var tvungen att skriva av mig, den här föeläsningen kommer toligtvis att hänga kvar i tankarna en bra stund, men det kanske bara är bra, så har jag någonting viktigt att oroa mig för i allafall.

Det Positiva: Tja, vi är ju skyddade med UV-strålning igen i allafall.
Det Negativa: Världen går en mörk framtid till mötes.

Det lilla blir det stora och så fortsätter det som ringar på vattnet.

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0