Hemma i HemHemma.
Träd runt omkring mig, mörker som tätnar mer och mer. Natten kommer, mamma och pappa är ute och lägger säckväv över blommorna, det blir nog minusgrader inatt. Jag är hemma, hemhemma. Jag har babblat med pappa på vägen från tågstationen och babblat med mamma vid köksbordet, sedan så gosade jag med min älskade Gustavkatt och kramade på mina systrar. Det är så det är att vara hemhemma. När man är hemhemma är man snäll och glad och allt är bäst i världen, man bråkar inte i onödan och man pratar mer än vad man någonsin gjort tidigare med varandra, för det händer så sällan att man träffas allihopa numera. Man tar vara på tiden lite bättre, är lite effektivare i sitt sällskapande, för man vill vara mätt och full när man åker härifrån igen.
Hemhemma är en plats jag gärna gör lite bättre än vad den egentligen är. Eller kanske är den så bra som jag får den att verka i mitt huvud. Jag var lycklig här, jag är lycklig här, men om tiden här blir för lång börjar jag alltid längta tillbaka, till det andra livet, livet som jag skapade någon annanstans, livet då jag är någon annan, inte någon jag föddes att vara utan någon jag blev helt av mig själv. Jag inbillar mig i allafall att jag är lite olika personer på de båda platserna. När jag är här vill jag vara lite mer av personen jag är annars och när jag är där vill jag vara lite mer av personen jag är här. Ta fram de olika sidorna oftare. Kanske är det helt enkelt så som man säger att man blir den sällskapet ser en som. Till exempel om man åker på klassåterträff, man faller lätt in i rollen man hade då, åren tidigare med kalssen, fast man egentligen inte alls är den personen längre. Någon klassåterträff har jag inte varit på tidigare, men jag hoppas verkligen att jag kan vara mig själv, den jag är för stunden. För kanske är det så att man är olika personer i olika ögonblick i livet, man utvecklas, blir bättre på saker och glömmer andra saker. Eller kanske är det så att man blir den person situationen kräver av en, om något händer som kräver mod, kanske jag är modig.
Hemhemma ger mig en trygghet som jag inte riktigt känner någon annanstans. Här känner jag varje vrå, inget är främmande eller skrämmande. Det dofter som finns här väcker minnen från det förflutna till iv. Människorna väcker minnen, man hejar på varandra och på alla bilar man möter. Det kanske är den sortens trygghet som uppkommer i en trakt där alla känner alla, där de flesta minns dig från det ätt du var nyfödd och till du fick ditt körkort. På ett sätt kan jag sakna även det, att bli igenkänd på gatan, att folk vet saker om mig som jag inte behöver berätta om. Samtidigt som anonymiteten är så skön att gömma sig bakom. Jag kan göra vad jag vill utan att folk börjar prata, komma på galna idéer som kan misslyckas utan att någon får veta, inte för att jag någonsin gör det, men jag skulle kunna.
Samtidigt som jag ohjälpligt är bunden hit till den här platsen fortsätter mitt liv, jag bygger något där borta, det jag numera refererar som till hemma. Det är en plats jag har valt, inte medvetet till att börja med, det bara blev så. Genom åren har den platsen bundit trådar från sig själv till mig eller kanske var det jag som band trådar från mig till platsen, trådar som växer sig starkare och starkare för varje dag som går. Trådar som jag inte ser klippas av någon gång den närmsta framtiden. Trådar jag inte vill ska klippas av. Trådarna hit till hemhemma har inte klippts av, istället har de töjts ut på något sätt, jag är inte lika starkt bunden, men jag känner samhörighet. Jag kan betrakta och delta, men jag blir inte uppslukad. Kanske är det bättre nu än det som har varit, kanske inte, huvudsaken är att det funkar och det gör det. Dt är inte hemma längre, men det är hemhemma, bekymmersfritt och lyckligt, en plats att vila upp sig på för en liten stund.
I morgon ska jag ut i skogen, dofta på lukten från älven, träffa hästen i mitt hjärta och fira tillsammans med släkten. Men för nu väntar mitt rum som inte riktigt är mitt längre och smal säng som verkligen påminner mig om att jag inte är hemma, men hemhemma.
Det Positiva: Avslappning
Det Negativa: Huvudvärk
Sweet home Alabama....
Over and Out
Hemhemma är en plats jag gärna gör lite bättre än vad den egentligen är. Eller kanske är den så bra som jag får den att verka i mitt huvud. Jag var lycklig här, jag är lycklig här, men om tiden här blir för lång börjar jag alltid längta tillbaka, till det andra livet, livet som jag skapade någon annanstans, livet då jag är någon annan, inte någon jag föddes att vara utan någon jag blev helt av mig själv. Jag inbillar mig i allafall att jag är lite olika personer på de båda platserna. När jag är här vill jag vara lite mer av personen jag är annars och när jag är där vill jag vara lite mer av personen jag är här. Ta fram de olika sidorna oftare. Kanske är det helt enkelt så som man säger att man blir den sällskapet ser en som. Till exempel om man åker på klassåterträff, man faller lätt in i rollen man hade då, åren tidigare med kalssen, fast man egentligen inte alls är den personen längre. Någon klassåterträff har jag inte varit på tidigare, men jag hoppas verkligen att jag kan vara mig själv, den jag är för stunden. För kanske är det så att man är olika personer i olika ögonblick i livet, man utvecklas, blir bättre på saker och glömmer andra saker. Eller kanske är det så att man blir den person situationen kräver av en, om något händer som kräver mod, kanske jag är modig.
Hemhemma ger mig en trygghet som jag inte riktigt känner någon annanstans. Här känner jag varje vrå, inget är främmande eller skrämmande. Det dofter som finns här väcker minnen från det förflutna till iv. Människorna väcker minnen, man hejar på varandra och på alla bilar man möter. Det kanske är den sortens trygghet som uppkommer i en trakt där alla känner alla, där de flesta minns dig från det ätt du var nyfödd och till du fick ditt körkort. På ett sätt kan jag sakna även det, att bli igenkänd på gatan, att folk vet saker om mig som jag inte behöver berätta om. Samtidigt som anonymiteten är så skön att gömma sig bakom. Jag kan göra vad jag vill utan att folk börjar prata, komma på galna idéer som kan misslyckas utan att någon får veta, inte för att jag någonsin gör det, men jag skulle kunna.
Samtidigt som jag ohjälpligt är bunden hit till den här platsen fortsätter mitt liv, jag bygger något där borta, det jag numera refererar som till hemma. Det är en plats jag har valt, inte medvetet till att börja med, det bara blev så. Genom åren har den platsen bundit trådar från sig själv till mig eller kanske var det jag som band trådar från mig till platsen, trådar som växer sig starkare och starkare för varje dag som går. Trådar som jag inte ser klippas av någon gång den närmsta framtiden. Trådar jag inte vill ska klippas av. Trådarna hit till hemhemma har inte klippts av, istället har de töjts ut på något sätt, jag är inte lika starkt bunden, men jag känner samhörighet. Jag kan betrakta och delta, men jag blir inte uppslukad. Kanske är det bättre nu än det som har varit, kanske inte, huvudsaken är att det funkar och det gör det. Dt är inte hemma längre, men det är hemhemma, bekymmersfritt och lyckligt, en plats att vila upp sig på för en liten stund.
I morgon ska jag ut i skogen, dofta på lukten från älven, träffa hästen i mitt hjärta och fira tillsammans med släkten. Men för nu väntar mitt rum som inte riktigt är mitt längre och smal säng som verkligen påminner mig om att jag inte är hemma, men hemhemma.
Det Positiva: Avslappning
Det Negativa: Huvudvärk
Sweet home Alabama....
Over and Out
Kommentarer
Trackback
