I´m back!

Ja, jag kände att det var dags att börja få lite rutin på bloggskrivandet igen och eftersom jag planerar en vecka med plugg och tillgång till internet och därefter en vecka med julfirande och internet så finns det inget bättre tillfälle. Det har varit en hektisk tid nu, hela hösten har på något vis försvunnit upp bland molnen. Och genom att jag jobbat som en tok de senaste veckorna blir det inte mycket tid över.

Nu börjar det dock lugna ner sig lite, har en intensiv pluggvecka nu så att jag ta den sista tentan jag har kvar. Känner att det ä sista chansen, när jag väl ansökt om examen kommer jag aldrig att ha någon lust att tentaplugga till den igen. Så nu ska jag köra så att det ryker denna vecka!

Mitt exjobb är inlämnat, godkänt och ska denna vecka publiceras är det tänkt, bara jag pallrar mig iväg till campus och lämnar in ett papper så kan jag fixa det. Sedan är det opponering kvar och så är jag klar.

Numera är jag 3 kyu i kendo, i lördags så var det gradering. Alla de tre musketörerna klarade sig, men jag har en del att jobba på, grepp till exempel som den senaste tiden betett sig på ett konstigt sätt. Men nu blir det kendofritt några veckor och sedan kör vi hårt igen, börjar kika på egen rustning nu också, det kliar i mina fingrar och efter jul blir det nog till att beställa en.

Min älskade Hampus försöker jag också hinna med, minst en gång i veckan och det behöver jag verkligen, ett andningshål i alla denna stress som jag lever med. Vi kommer bättre och bättre överrens med varandra och tänk att det gått ett helt år nu sedan jag träffade honom för första gången. Nu har han en plats i mitt hjärta tillsamamns med alla de som betytt så mycket genom åren. De är ganska många när jag tänker tillbaka. Den första han hette Billy och var en connemaravallack på min gamla ridskola hemhemma. Han var den första jag galopperade på, en häst med ett otroligt stort hjärta. Ett år fick vi tillsammans innan han såldes som pensionär, jag vet att han levde länge efter det och tror att han fick en fin avslutning på livet.

Glampi kom in i mitt liv en vårdag för snart tio år sedan nu och han finns fortfarande kvar på ett hörn. Varje gång jag kommer hem till skogen så träffar jag honom. Vi har upplevt så mycket tillsammans, så mycket att jag funderar och faktiskt har påbörjat en bok om det, mest för att jag själv ska minnas.

På ridskolan fanns det ett fullblod vid namn Desperado som fick sluta sitt liv alldeles för tidigt, liksom Silver, skimmeln som vägrade oftare än han hoppade, men som jag ändå lyckades få en rosett med på en hopptävling. Och så Sudden, teddybjörnen som stal mitt hjärta och som jag förgäves försökte få pappa att köpa åt mig. Vi fick någon sorts kontakt han och jag och trivdes så bra ihop. Han finns fortfarande kvar på ridskolan och ibland så drömmer jag om honom, att jag ska rädda honom därifrån. Men numera består mitt liv av så mycket mer än hästarna. Jag vill så mycket mer nu, men jag inser att jag inte kan få allt.

Hur det här kom att bli ett inlägg om hästarna i mitt liv vet jag inte riktigt, de var det enda jag intresserade mig fö under många år och kanske har jag insett nu att den tiden är helt förbi. Jag kommer nog aldrig att bli mer än en hobbyryttare. Ibland får jag lusten att tävla igen, att träna på allvar och sväva fram över ridbanans sand. Men det kräver mer än vad jag vill ge och av alla de år jag ridit har jag också varit som lyckligast ute i skogen, i naturen. Så småtävlingar med Hampus ska det bli, jag vill ju nå målen jag satt upp, men efter det så blir det nog inte mycket mer. Inte som mitt liv ser ut nu iallafall.

Hur gör man egentligen för att välja? Nu har jag ju begränsat hästarna i mitt liv något, men det finns ju så mycket mer jag gör. Jo, man får ta bort en del saker och lägga dem vilande, som klättringen och dykningen är just nu. Saker jag tycker är väldigt roligt, men som jag inte kan hålla speciellt aktiva för tillfället, jag har valt att satsa på kendo just nu och så kommer det att fortsätta ett tag. Jag vill även få in lite av fruluftslivet igen eftersom jag saknar det väldigt mycket. I helgen satt jag vid en brasa igen för första gången på evigheter vilket kändes skönt, sedan blev det jobbig eftersom mina näsdukar tog slut. Så min önskan för nästa år är en vandring med vindskyddsnatt.

Vad jag känner hur långt och flummigt det här inlägget blev, helt utan röd tråd. Nu måste jag försöka med att plugga lite och fundera på hur veckan ska pusslas ihop. På lördag far jag norrut och innan dess vill jag umgås med Johan en himla massa så jag har lite på lager inför julen.

Det Positiva: Ett liv
Det Negativa: Svåra prioriteringar

Sedan finns det saker man helt enkelt inte kan leva utan också...

Over and Out

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0